Tvivel, det där som stör

Jag hatar den här tiden på året när man ska bestämma i vilken riktning livet ska gå i höst!

Till slut är man så uppsnurrad och skitnervös i skallen så man tänker bara "FAN JAG SKITER I DET HÄR" och så bara väljer man nåt, innan man bryter ihop...

Nu har jag gjort kovändning igen.
Ska snart ge mig ner till affären och köpa frimärken och posta gymnasiebetyg osv till Birka folkhögskola...
Jag är så van att få nej överallt så jag orkar inte, vågar inte hoppas, känner ingen förväntan nästan. Man vill bara att det ska bli klart.

************
************

Igår var annars en ytterst trevlig dag, jag kom hem vid kvart över nio, stupade i säng och kunde inte resa mig därur förrän framåt tio... helt slut var jag. Och vad gjorde jag då igår?
Först fick jag följa med på påskdagsgudstjänst i Lugnvikskyrkan, där fru Pavarotti är kantor. Trevligt. Sen fikade vi där, fick naturligtvis genomgång av hela personalen (hon som hällde upp kaffe hade varit barnvakt åt Pavarotti när han var liten). Sen for vi neråt Brunflo till och givetvis skulle vi då besöka Brunflos stora utflyktsmål, kastalen, som är en medeltida borg eller nåt, utkikstorn, klocktorn, nåt sånt...
Det finns två sätt att ta sig upp i tornet, antingen den medeltida stentrappan eller den nutida trätrappan.
Pavarotti och hans två yngsta avkommor gav sig raskt upp i den kolmörka, trånga stentrappan och jag följde intet ont anande efter eftersom; 1, jag tänkte att det skulle vara ungefär som att gå upp i fyrarna på Öland (fel), 2, jag litar blint på min handledare (inte nu längre.. :P )

Om man är sex år och 1,20 lång så är det inte så farligt att springa uppför de där trappstegen... men det är inte jag! :P Och hur Pavarotti som säkert är 1,85 eller nåt, tog sig upp det begriper inte jag.
Världens mest osymmetriska och oregelbundna trappsteg, smala som in i sjutton, säkert inte ens en decimeter breda ibland och kanske 40 cm långa, kolmörkt var det och några handtag eller räcken var det inte tal om heller!
Fy fan på ren svenska, jag tyckte det var riktigt läskigt. När man hade kommit en bit och tittade ner och bara såg sten sten sten överallt och att man kunde ramla ner där bara man slant till med foten... USCH!
Och det tog ju aldrig slut heller. Jag fick liksom skärpa mig, tänka att "okej, om jag ska härifrån så är det upp till mig själv, ingen annan kan hjälpa mig just nu, fortsätt klättra, ett och två".
Typ.

Sen..när jag äntligen kom upp. USCH, jag mådde illa och var helt skakig.
Men det ordnade sig. Vi åkte hem till Pavarotti, åt korv och spelade kort och pratade och sen kom frun hem och då åt vi tjälknöl och kladdkaka till efterrätt pratade ännu mer om folk och hennes jobb och sen fick jag skjuts hem.

Synnerligen innehållsrik dag :)

På onsdag åker jag hem :D det ska bli kul