Har fortfarande inte hunnit landa i detta att det är jul och nyår, har liksom inte den där förväntansfulla känslan som man hade förr i tiden.
Men men, nytt år lär det bli iallafall. 2009. Usch vad åren går, jag minns minsann när det var millenieskifte och vilken oro och skräckkänsla alla hade inför det. Datorerna skulle krascha, jorden skulle gå under, dinosaurierna skulle återuppstå och klampa omkring på gator och torg och sätta skräck i befolkningen.
Och det är nio år sen och vad har hänt? Mobiltelefoner, det är vad som har hänt. Och om trettio år kommer alla få hjärncancer och dö därav.
'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Jag såg nu den där dokumentären om Ernst-Hugo. Den var uppenbarligen bra för jag satt som klistrad med mun på vid gavel i en hel timme. Oerhört intressant människa.
''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Var hemma hos Erika igår kväll, äntligen kunde vi samla ihop oss hela gänget och pratade en massa om allt folket. Stackars Erikas pojk kände sig nog lite bortglömd ibland ;)
Ja, det var på ett sätt jättemysigt och kul och roligt på alla vis att träffa tjejerna, men naturligtvis så blir man ju påmind om "åtvidslivet" och nu har jag visserligen inte varit borta så länge härifrån, men ändå... Det är värdefullt att komma ifrån här ett tag, få perspektiv som det så fint heter.
Å andra sidan behövs det likaväl saker som får en att känna sig hemma, tryggheten, man vet vilka man är...och så vidare.
''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Imorgon blåser vi upp till Sthlm, mina närmaste och jag. Firar nyår där.. firar och firar, jag kan lika gärna sova över eländet.
Sen blir det en sväng över Norrköping på hemvägen till Tina och pojken hennes. Blir nog kul det med :) och sen ska jag iväg igen. till ensamheten, *suck*
tjohej vad kul årets sista inlägg blev. Jag har haft huvudvärk hela dagen faktiskt.. tror det är typ baksmälla eller nåt. Isåfall är jag konstig, får baksmälla två dygn efteråt liksom..
***GOTT NYTT ÅR***
söndag 28 december 2008
fredag 26 december 2008
Om TV
har googlat runt lite vad folk har tyckt om gårdagens Stjärnorna på slottet. Jag tycker också att förra årets gäng, särskilt Peter Stormare, var bra mycket bättre än de här blekfisarna. Jonas Gardell kan jag stå ut med i ungefär två minuter, Kjerstin Dellert verkar cool men de andra bryr jag mig inte ett skvatt om. Nä usch och blä.
Christina Schollin har däremot en oerhört cool kusin, Helena Brodin (syster Berit i Skärgårdsdoktorn), henne gillar jag skarpt! Om man vill se henne i nåt gammalt så kan man hyra Hedebyborna på dvd, mycket trivsam serie.
På tal om gamla skådespelerskor som jag tycker mycket om, så hör även Gunn Wållgren dit (Farmor i Fanny och Alexander och Sofia i Bröderna Lejonhjärta). Igår var hon på TV i Söderkåkar i Minnenas television (som för övrigt hade den goda smaken att sända ett avsnitt av Mosebacke Monarki efteråt :). Henne tycker jag också mycket om.
Och när vi ändå är inne på min käre Tage Danielsson så vill jag bara försvara Karl-Bertil Jonssons julsaga om det nu är nån som höjer sin röst emot den. Mer Hasseåtage-produktioner i TV, tack så mycket.
Övriga TV-tips:
Sven Wollter show, SVT2 tis 30 december kl 19.30
Ernst-Hugo Järegård, SVT2 sön 28 dec kl 20.00
Och ikväll är det K-special med Fredrik Lindström.
Christina Schollin har däremot en oerhört cool kusin, Helena Brodin (syster Berit i Skärgårdsdoktorn), henne gillar jag skarpt! Om man vill se henne i nåt gammalt så kan man hyra Hedebyborna på dvd, mycket trivsam serie.
På tal om gamla skådespelerskor som jag tycker mycket om, så hör även Gunn Wållgren dit (Farmor i Fanny och Alexander och Sofia i Bröderna Lejonhjärta). Igår var hon på TV i Söderkåkar i Minnenas television (som för övrigt hade den goda smaken att sända ett avsnitt av Mosebacke Monarki efteråt :). Henne tycker jag också mycket om.
Och när vi ändå är inne på min käre Tage Danielsson så vill jag bara försvara Karl-Bertil Jonssons julsaga om det nu är nån som höjer sin röst emot den. Mer Hasseåtage-produktioner i TV, tack så mycket.
Övriga TV-tips:
Sven Wollter show, SVT2 tis 30 december kl 19.30
Ernst-Hugo Järegård, SVT2 sön 28 dec kl 20.00
Och ikväll är det K-special med Fredrik Lindström.
tisdag 23 december 2008
Årets filosofiska utläggning
Det är kallt att bo i stenhus.
Varför är jag så analyserande och navelskådande för? Jag vill vara enkel.
Imorgon är det julafton. 2008 börjar lida mot sitt slut. Åh nej tänker den miljonhövdade skara som läser detta, nu kommer en sån där urtråkig årskrönika igen. Jajemän.
Tänk så mycket jag varit med om den här hösten. Visserligen avslutades höstterminen alltför intensivt och med trassliga jobbrelationer, men i övrigt! Vilken underbar höst! Jag är så oerhört glad att jag sökte Volontäråret och jag är så übertacksam att de där i Uppsala placerade just mig på just Frösön.
Jag vill fokusera på de bra sakerna och det är inget svårt. Fantastiska människor på jobbet och en sån otrolig blandning på folket också, från olika delar av världen med olika språk och kulturer, bögar och lebbor, gamla och unga, nykterister och vanliga människor.... osv osv.
Jag vill verkligen framhålla att jag trivs, särskilt nu när jag är hemma och har en chans att få lite perspektiv på tillvaron, andas och sortera intrycken.
En insikt slog mig i söndags när jag höll på att packa.
I våras när jag gick och fjösade hemma och sökte jobb och fick avslag efter avslag och bara kände mig totalt värdelös och var så förbannat skittrött och spyfärdig på att skriva några jävla förbannade "personliga brev" där jag beskrev hur jävla bra jag var... och få avslag efter avslag som sagt... då kände jag mig totalt bottenskrapidiotförklaradvärdelösochdum.
Jag gick och trånade efter en kille mest av gammal vana, jag tiggde in mig hos kompisar, tjatade in mig på fester... till slut så tröttnar man. Man har inte lust att vara med över huvudtaget.
Men nånstans i bakhuvudet så hade jag väl en gnutta positivt tänkande kvar, men det var då inte mycket.
Den 14 maj vände det.
Då tog jag körkort! Personlig framgång, yes, jag klarar av nånting!
Och dagen efter fick jag brev från Volontäråret om att jag blivit antagen och placerad på Frösön. Då blev jag nervös naturligtvis, men äntligen HÄNDE det nånting!
Sen gick sommaren i ett vakuum för jag hade inte mycket jobb (till skillnad från de flesta andra) och Den Stora Flytten upptog alltmer av mina tankar och böket inför det.
Så flyttade jag upp och så har det väl gått lite upp och ner hela tiden, men för att använda sportspråk så har jag en väldigt "hög lägsta-nivå" på livet just nu.
Och om jag ska fortsätta på insikten, så handlade den om att i våras så handlade mitt liv om att ideligen rapa upp hur jävla bra jag var på allting, trots att jag inte på långa vägar kände mig ens i närheten av det och mådde dåligt av att hålla på sådär... kände mig så genomfalsk och usel och begrep inte varför man skulle hålla på sådär.
Nu är det ingen som begär att jag ska rapa upp mina braiga egenskaper, de begär inget annat än att jag ska vara mig själv.
Jag vet inte vad som är svårast, det är tamigfan minst lika svårt att behålla fötterna på jorden och ha huvudet med sig och inte fladdra iväg eller sätta upp en front (vilket jag är mycket bra på när det är nåt jag inte vill svara på) när man umgås och jobbar med människor. Man vill vara alla till lags och ge snabba svar och då är det enklare om man håller en viss distans och inte är "hela" Anna, utan bara den officiella delen.
NÄR är jag "hela" Anna egentligen? Tillsammans med vem är jag det? ...vet inte. Här på bloggen kanske. Jag är nog olika delar av mig själv med olika människor. Det är det där med att känna sig "hel"... usch jag vet inte. Det kanske inte är meningen att man ska vara sig själv fullt ut till hundra procent i någon annan människas närvaro. Man kanske inte SKA vända ut och in på sig själv, för vad finns då kvar att utforska.
Jag tänker på min käre kollega Pavarotti, alltid när jag pratar med honom så känns det som han läser av mig lika tydligt som en tidning, därför känns det inte som nån idé att försöka dölja något för honom. Följaktligen är det ganska lätt att öppna sitt hjärta för honom, för han tycks redan veta det mesta. Och om han inte vet det så är han väldigt bra på att dölja det.
Vad önskar jag inför 2009:
Jag vill bli lugnare. Både i tanke och handling.
Jag vill bli mycket mindre prestationsinriktad, ta en sak i taget och uppskatta den för sig utan att börja värdera och avfärda allting på en kvart.
Jag vill ha mer tålamod, med saker och framförallt med människor.
Det får räcka för ikväll.
God Jul
Varför är jag så analyserande och navelskådande för? Jag vill vara enkel.
Imorgon är det julafton. 2008 börjar lida mot sitt slut. Åh nej tänker den miljonhövdade skara som läser detta, nu kommer en sån där urtråkig årskrönika igen. Jajemän.
Tänk så mycket jag varit med om den här hösten. Visserligen avslutades höstterminen alltför intensivt och med trassliga jobbrelationer, men i övrigt! Vilken underbar höst! Jag är så oerhört glad att jag sökte Volontäråret och jag är så übertacksam att de där i Uppsala placerade just mig på just Frösön.
Jag vill fokusera på de bra sakerna och det är inget svårt. Fantastiska människor på jobbet och en sån otrolig blandning på folket också, från olika delar av världen med olika språk och kulturer, bögar och lebbor, gamla och unga, nykterister och vanliga människor.... osv osv.
Jag vill verkligen framhålla att jag trivs, särskilt nu när jag är hemma och har en chans att få lite perspektiv på tillvaron, andas och sortera intrycken.
En insikt slog mig i söndags när jag höll på att packa.
I våras när jag gick och fjösade hemma och sökte jobb och fick avslag efter avslag och bara kände mig totalt värdelös och var så förbannat skittrött och spyfärdig på att skriva några jävla förbannade "personliga brev" där jag beskrev hur jävla bra jag var... och få avslag efter avslag som sagt... då kände jag mig totalt bottenskrapidiotförklaradvärdelösochdum.
Jag gick och trånade efter en kille mest av gammal vana, jag tiggde in mig hos kompisar, tjatade in mig på fester... till slut så tröttnar man. Man har inte lust att vara med över huvudtaget.
Men nånstans i bakhuvudet så hade jag väl en gnutta positivt tänkande kvar, men det var då inte mycket.
Den 14 maj vände det.
Då tog jag körkort! Personlig framgång, yes, jag klarar av nånting!
Och dagen efter fick jag brev från Volontäråret om att jag blivit antagen och placerad på Frösön. Då blev jag nervös naturligtvis, men äntligen HÄNDE det nånting!
Sen gick sommaren i ett vakuum för jag hade inte mycket jobb (till skillnad från de flesta andra) och Den Stora Flytten upptog alltmer av mina tankar och böket inför det.
Så flyttade jag upp och så har det väl gått lite upp och ner hela tiden, men för att använda sportspråk så har jag en väldigt "hög lägsta-nivå" på livet just nu.
Och om jag ska fortsätta på insikten, så handlade den om att i våras så handlade mitt liv om att ideligen rapa upp hur jävla bra jag var på allting, trots att jag inte på långa vägar kände mig ens i närheten av det och mådde dåligt av att hålla på sådär... kände mig så genomfalsk och usel och begrep inte varför man skulle hålla på sådär.
Nu är det ingen som begär att jag ska rapa upp mina braiga egenskaper, de begär inget annat än att jag ska vara mig själv.
Jag vet inte vad som är svårast, det är tamigfan minst lika svårt att behålla fötterna på jorden och ha huvudet med sig och inte fladdra iväg eller sätta upp en front (vilket jag är mycket bra på när det är nåt jag inte vill svara på) när man umgås och jobbar med människor. Man vill vara alla till lags och ge snabba svar och då är det enklare om man håller en viss distans och inte är "hela" Anna, utan bara den officiella delen.
NÄR är jag "hela" Anna egentligen? Tillsammans med vem är jag det? ...vet inte. Här på bloggen kanske. Jag är nog olika delar av mig själv med olika människor. Det är det där med att känna sig "hel"... usch jag vet inte. Det kanske inte är meningen att man ska vara sig själv fullt ut till hundra procent i någon annan människas närvaro. Man kanske inte SKA vända ut och in på sig själv, för vad finns då kvar att utforska.
Jag tänker på min käre kollega Pavarotti, alltid när jag pratar med honom så känns det som han läser av mig lika tydligt som en tidning, därför känns det inte som nån idé att försöka dölja något för honom. Följaktligen är det ganska lätt att öppna sitt hjärta för honom, för han tycks redan veta det mesta. Och om han inte vet det så är han väldigt bra på att dölja det.
Vad önskar jag inför 2009:
Jag vill bli lugnare. Både i tanke och handling.
Jag vill bli mycket mindre prestationsinriktad, ta en sak i taget och uppskatta den för sig utan att börja värdera och avfärda allting på en kvart.
Jag vill ha mer tålamod, med saker och framförallt med människor.
Det får räcka för ikväll.
God Jul
måndag 22 december 2008
Årets längsta natt
föregående dygn måste varit det segaste i mitt liv på bra länge.
Det började med hela gårdagen när jag satt och häckade i lägenheten och packade ner datorn hyfsat tidigt och inte gjorde nåt vettigt. Till min stora förvåning blev klockan till slut halv åtta och jag gick, pulsade rättare sagt och släpade min blytunga väska i nysnön, till bussen.
Gick ytterligare en kilometer ner till Östersund station. Satt där och häckade i två timmar eftersom tåghelvetet var försenat från Storlien.
Nu är inte jag den som gnäller på försenade tåg så fort jag kommer åt, men det hade varit vääldigt skönt att få slänga ifrån sig bagaget och veckla ut aftonbladet och vaggas till sömns av tågdunket... men iaf.
Klockan tio igår kväll lämnade vi äntligen Östersund, tror vi stannade rätt ofta för vi var inte i Stockholm förrän klockan fem på morgonen. Kupén min var full, sex kvinnliga homo sapiens som snarkade och fes om vartannat.
Efter Stockholm var jag klarvaken (inte för att jag sovit särskilt gott innan heller), hade en glipa i gardinerna så jag såg när vi passerade Katrineholm och tänkte 20 minuter senare att aha nu är vi nog snart i Linköping. Så jag klädde på mig och gick ut.
Fick stå påklädd ute i korridoren i femtio minuter.
En och en halv timme försenat anlände vi slutligen till Lkpg. Och äntligen hade jag lite tur, för jag hade hela tre minuter på mig att hinna med en 30-buss hem, vilket jag gjorde.
Men jag var så sjukt trött, och dessutom hade jag mensvärk.
Nu är jag hemma här, hos mor min. Som för övrigt är på banken just nu. Bra, så att jag får landa lite.
Auf Wiedersen!
Det började med hela gårdagen när jag satt och häckade i lägenheten och packade ner datorn hyfsat tidigt och inte gjorde nåt vettigt. Till min stora förvåning blev klockan till slut halv åtta och jag gick, pulsade rättare sagt och släpade min blytunga väska i nysnön, till bussen.
Gick ytterligare en kilometer ner till Östersund station. Satt där och häckade i två timmar eftersom tåghelvetet var försenat från Storlien.
Nu är inte jag den som gnäller på försenade tåg så fort jag kommer åt, men det hade varit vääldigt skönt att få slänga ifrån sig bagaget och veckla ut aftonbladet och vaggas till sömns av tågdunket... men iaf.
Klockan tio igår kväll lämnade vi äntligen Östersund, tror vi stannade rätt ofta för vi var inte i Stockholm förrän klockan fem på morgonen. Kupén min var full, sex kvinnliga homo sapiens som snarkade och fes om vartannat.
Efter Stockholm var jag klarvaken (inte för att jag sovit särskilt gott innan heller), hade en glipa i gardinerna så jag såg när vi passerade Katrineholm och tänkte 20 minuter senare att aha nu är vi nog snart i Linköping. Så jag klädde på mig och gick ut.
Fick stå påklädd ute i korridoren i femtio minuter.
En och en halv timme försenat anlände vi slutligen till Lkpg. Och äntligen hade jag lite tur, för jag hade hela tre minuter på mig att hinna med en 30-buss hem, vilket jag gjorde.
Men jag var så sjukt trött, och dessutom hade jag mensvärk.
Nu är jag hemma här, hos mor min. Som för övrigt är på banken just nu. Bra, så att jag får landa lite.
Auf Wiedersen!
lördag 20 december 2008
när jag känner mig arbetarklassig
okej, jag erkänner att jag gluttar in på blondinbellas blogg ibland. Läste alldeles nyss att människan lagt över 10 000 kr på julklappar.. sheisse liksom.
jag brukar hålla mig runt tusenlappen när jag köper julklappar. Oavsett hur många jag köper till, aldrig har jag handlat för mer än 1500 kr, det är jag tvärsäker på.
Iår har jag nog sammanlagt köpt julklappar för... mindre än 500 kr... hähä. Men då blir det lite särskilda jamska julklappar iår, och så är jag inte färdighandlad än heller.
Vill jag bara säga till mitt försvar.
Just nu hoppas jag bara att morgondagen går snabbt och att klockan blir dags att ta bussen till centrum med alla packning och så vill jag hem!
Adjö!
jag brukar hålla mig runt tusenlappen när jag köper julklappar. Oavsett hur många jag köper till, aldrig har jag handlat för mer än 1500 kr, det är jag tvärsäker på.
Iår har jag nog sammanlagt köpt julklappar för... mindre än 500 kr... hähä. Men då blir det lite särskilda jamska julklappar iår, och så är jag inte färdighandlad än heller.
Vill jag bara säga till mitt försvar.
Just nu hoppas jag bara att morgondagen går snabbt och att klockan blir dags att ta bussen till centrum med alla packning och så vill jag hem!
Adjö!
kyrklördag med Pavarotti
Idag har jag häckat på läktarn i Frösö kyrka hela dagen.
Begravning, dop och vigsel.
Begravningen tog starkast tag i mig. Bara jag fick gå nära den där kistan framme i koret så var jag tvungen att sätta mig ner. Sen dröjde det inte länge förrän tårarna kom. Jag grät och grät så behärskat jag kunde däruppe på läktarn.
Man är inte van att möta döden på så nära håll, i alla fall är inte jag det.
Jag stod i sakristian och sneglade på kistan. En sjuk gammal tant hade dött, mormorsmor och fru och sömmerska hade hon varit. En ganska vanlig, tacksam begravning, enligt Pavarotti.
Och jag grät floder, skärpte mig nånstans i mitten men när den nyblivne änklingen sa några ord på slutet så var det färdigt igen.
Så det präglade resten av dagen.
Dopbarnen var söta, brudklänningen var fin. I korthet.
Nu är det jullov. Jag vill bara hem och sova. Har ingen ork att packa, kommer bara slänga ner det viktigaste, typ.
Ska bli skönt att komma hem, och sova.
mors!
Begravning, dop och vigsel.
Begravningen tog starkast tag i mig. Bara jag fick gå nära den där kistan framme i koret så var jag tvungen att sätta mig ner. Sen dröjde det inte länge förrän tårarna kom. Jag grät och grät så behärskat jag kunde däruppe på läktarn.
Man är inte van att möta döden på så nära håll, i alla fall är inte jag det.
Jag stod i sakristian och sneglade på kistan. En sjuk gammal tant hade dött, mormorsmor och fru och sömmerska hade hon varit. En ganska vanlig, tacksam begravning, enligt Pavarotti.
Och jag grät floder, skärpte mig nånstans i mitten men när den nyblivne änklingen sa några ord på slutet så var det färdigt igen.
Så det präglade resten av dagen.
Dopbarnen var söta, brudklänningen var fin. I korthet.
Nu är det jullov. Jag vill bara hem och sova. Har ingen ork att packa, kommer bara slänga ner det viktigaste, typ.
Ska bli skönt att komma hem, och sova.
mors!
torsdag 18 december 2008
Dagens Nyheter
Så det kan bli.
Vi kan inte prata med varandra, libanessan och jag, men vi lyckas springa in och prata med The Boss med fem minuters mellanrum utan att den andra vet om det.
Jag kom först, haha. Ja, det blev tårar, men jag fick också ur mig det jag ville ha sagt. Han lyssnade. Lite svulstig är han väl ibland, the Boss, men han lyssnar också.
Sen sprang jag som en skottspole in och ut till Pavarotti och berättade senaste nytt hela tiden. Jag grät och jag skrattade och pratade allvar om vartannat.
Så, nu har vi lagt saker och ting på is över jul och nyår. Men jag håller tummarna för att det blir som jag vill.
Nu är det slut på magkatarren. Hoppas jag.
Vi kan inte prata med varandra, libanessan och jag, men vi lyckas springa in och prata med The Boss med fem minuters mellanrum utan att den andra vet om det.
Jag kom först, haha. Ja, det blev tårar, men jag fick också ur mig det jag ville ha sagt. Han lyssnade. Lite svulstig är han väl ibland, the Boss, men han lyssnar också.
Sen sprang jag som en skottspole in och ut till Pavarotti och berättade senaste nytt hela tiden. Jag grät och jag skrattade och pratade allvar om vartannat.
Så, nu har vi lagt saker och ting på is över jul och nyår. Men jag håller tummarna för att det blir som jag vill.
Nu är det slut på magkatarren. Hoppas jag.
onsdag 17 december 2008
Okej, nu är det färdigdaltat!!
Nu är jag nästan på lika ilsket bärsärkhumör som förra onsdagen! Fankukrövarsfitthelvete och så vidare och så vidare.
Nånting måste förändras med mina onsdagar, jag håller faktiskt på att få magsår här. För att klara av att ha libanessan som handledare måste man vara en påstridig åsiktsmaskin med sju liter självförtroende, företagsam till tusen och bla bla blaaaaaaaaaaaaaa!! Och tåla att folk bestämmer över en.
Jag är inget av detta!
Men det bryr sig inte libanessan om, nej hon bara kör på som ett frustande ånglok och förväntar sig att alla ungdomar hon möter ska vara likadana som dem hon själv fostrat upp...
...*frustration*
Hur löser man detta? Jag vet hurdan jag är i såna här situationer, istället för att moget lägga fram problemen och försöka lösa problemet, bestämmer jag mig för att saker och ting är som de är, sitter och kokar av ilska tills jag en vacker dag häver ur mig nånting som jag får ångra resten av livet.
Det var nära kokpunkten idag kan jag säga. Men istället för att dra fram AK4-an och tömma magasinet så gick jag (stormade iväg snarare) till toan och tömde blåsan.
Imorgon är det jag som pratar med the Boss. Hoppas han är där.
Nånting måste förändras med mina onsdagar, jag håller faktiskt på att få magsår här. För att klara av att ha libanessan som handledare måste man vara en påstridig åsiktsmaskin med sju liter självförtroende, företagsam till tusen och bla bla blaaaaaaaaaaaaaa!! Och tåla att folk bestämmer över en.
Jag är inget av detta!
Men det bryr sig inte libanessan om, nej hon bara kör på som ett frustande ånglok och förväntar sig att alla ungdomar hon möter ska vara likadana som dem hon själv fostrat upp...
...*frustration*
Hur löser man detta? Jag vet hurdan jag är i såna här situationer, istället för att moget lägga fram problemen och försöka lösa problemet, bestämmer jag mig för att saker och ting är som de är, sitter och kokar av ilska tills jag en vacker dag häver ur mig nånting som jag får ångra resten av livet.
Det var nära kokpunkten idag kan jag säga. Men istället för att dra fram AK4-an och tömma magasinet så gick jag (stormade iväg snarare) till toan och tömde blåsan.
Imorgon är det jag som pratar med the Boss. Hoppas han är där.
måndag 15 december 2008
huskut gott med årechoklad
Jag vill komma ner på jorden igen, jag har svävat iväg, I'm not there.
Möjligen kan det bero på att jag jobbat som en idiot hela veckan, men det är träligt att behöva känna att man är iväg och fladdrar när man inget hellre vill än att ha en jordnära konversation, där man deltar med alla sinnen till hundra procent. Jag är van att vara sån, men just nu är jag så ofokuserad och stressad och det är skitjobbigt.
Det behövs nog lite jullov nu. Om en vecka är jag hemma.
Idag var det den årliga personalresan, som innebar sightseeingtur kring Åre, Duved och Vålådalen. Jättekul för mig, men tydligen har de gjort liknande turer de senaste fyra åren....
Hade som mål för dagen att undvika gnölfjölen och framförallt libanessan (eller Hacke hackspett som Pavarotti döpte henne till ;) så mycket som möjligt. Lyckades tämligen bra, kändes skönt och bra att fokusera på de andra istället. För det är ju tydligen dem relationerna jag behöver vårda.
Julbord åt vi, som grädde på moset. Synnerligen gott. Och jag lärde mig ett nytt ord, som syns i rubriken. "Huskut", betyder typ "väldigt" i meningen "väldigt gott" eller väldigt vackert blir då huskut vackert. uttalas "huss-kutt".
Och i fredags lärde jag mig vad tunnbrödsrulle med skinka heter, skinkstutar.
Nu är jag huskut trött och vill sova.
Adjö
Möjligen kan det bero på att jag jobbat som en idiot hela veckan, men det är träligt att behöva känna att man är iväg och fladdrar när man inget hellre vill än att ha en jordnära konversation, där man deltar med alla sinnen till hundra procent. Jag är van att vara sån, men just nu är jag så ofokuserad och stressad och det är skitjobbigt.
Det behövs nog lite jullov nu. Om en vecka är jag hemma.
Idag var det den årliga personalresan, som innebar sightseeingtur kring Åre, Duved och Vålådalen. Jättekul för mig, men tydligen har de gjort liknande turer de senaste fyra åren....
Hade som mål för dagen att undvika gnölfjölen och framförallt libanessan (eller Hacke hackspett som Pavarotti döpte henne till ;) så mycket som möjligt. Lyckades tämligen bra, kändes skönt och bra att fokusera på de andra istället. För det är ju tydligen dem relationerna jag behöver vårda.
Julbord åt vi, som grädde på moset. Synnerligen gott. Och jag lärde mig ett nytt ord, som syns i rubriken. "Huskut", betyder typ "väldigt" i meningen "väldigt gott" eller väldigt vackert blir då huskut vackert. uttalas "huss-kutt".
Och i fredags lärde jag mig vad tunnbrödsrulle med skinka heter, skinkstutar.
Nu är jag huskut trött och vill sova.
Adjö
söndag 14 december 2008
lördag 13 december 2008
hur dagen blev
I'm alive!
Åt en rejäl lunch med kyckling och ris, hade koll på att jag skulle med bussen upp till kyrkan vid tjugo i två. Klädde på mig och gick ner till busshållplatsen.
"Fyran ska jag åka med" var det som rörde sig i mitt huvud. Fyran, fyran, fyran. Så naturligtvis brydde jag mig inte om när trean visslade förbi, TROTS att det stod "Frösö läger" som slutdestination. Ungefär två sekunder efter att den kört förbi slår det mig att det är just den jävla bussjäveln som jag skulle med!
Så, då ringer jag libanessan. Hon svarar inte.
Då får jag se min kära nummer fyra-buss komma körande i snögloppet. Så då stiger jag på den istället och frågar om den möjligtvis går upp till kyrkan.
Nej, den går till Härke, vilket inte säger mig ett skit, men tydligen är det iaf bättre än ingenting.
Nåväl, jag sitter där i godan ro och funderar på hur mycket försenad jag ska bli, vi svänger in på Snorres väg och helt plötsligt ropar den underbara busschauffören att hon fått syn trean, vi möter den nämligen på vägen!! Och hon säger att hon ska försöka stanna honom, lyckas med det, jag tackar och bockar djupast och springer som en galning kors och tvärs över vägen och flämtar mig in på bussen. Yeah.
Några krumbukter måste man alltid ta.
De fyra timmarna som sen följde behöver jag inte kommentera alltför noggrannt. Jag visste ju hur det skulle bli, så jag försökte bara hålla mig ur vägen och andas lugnt och kontrollerat. Det funkade rätt bra.
Jag måste bara få klaga en sak till om libanessan. Hon sa aldrig att barnen var duktiga, inte till dem var och en iaf, bara i en stor klump på slutet. De hade faktiskt behövt lite vanlig enkel uppmuntran.
Men men, det är väl det vi "ungdomar" är till för. Libanessan bist das Oberstürmbahnführer och vi andra är typ ompysslare.
Skitsamma.
Till slut blev klockan sex och kyrkan fylldes, mer eller mindre storartad teater framfördes, Pjotr spelade, det sjöngs i alla tonarter och jesusbarnet föddes.
Sen gick alla hem och vi städade.
Glitter glitter glitter ÖVERALLT. Jag dammsög, började i sakristian och arbetade mig metodiskt utåt, ända ner till vapenhuset. Det är tamigtusan inte alla som dammsugit den berömda Frösö kyrka! Det kan man nästan ha på sitt CV... :P
För övrigt så var det så otroligt förstummande dövacker utsikt från kyrkan när jag anlände vid två-tiden. Det var så utsökt strålande megavackert så det finns inte! Vinterlandskapet, fjällen långt därborta och strålande sol!
Magiskt.
Åt en rejäl lunch med kyckling och ris, hade koll på att jag skulle med bussen upp till kyrkan vid tjugo i två. Klädde på mig och gick ner till busshållplatsen.
"Fyran ska jag åka med" var det som rörde sig i mitt huvud. Fyran, fyran, fyran. Så naturligtvis brydde jag mig inte om när trean visslade förbi, TROTS att det stod "Frösö läger" som slutdestination. Ungefär två sekunder efter att den kört förbi slår det mig att det är just den jävla bussjäveln som jag skulle med!
Så, då ringer jag libanessan. Hon svarar inte.
Då får jag se min kära nummer fyra-buss komma körande i snögloppet. Så då stiger jag på den istället och frågar om den möjligtvis går upp till kyrkan.
Nej, den går till Härke, vilket inte säger mig ett skit, men tydligen är det iaf bättre än ingenting.
Nåväl, jag sitter där i godan ro och funderar på hur mycket försenad jag ska bli, vi svänger in på Snorres väg och helt plötsligt ropar den underbara busschauffören att hon fått syn trean, vi möter den nämligen på vägen!! Och hon säger att hon ska försöka stanna honom, lyckas med det, jag tackar och bockar djupast och springer som en galning kors och tvärs över vägen och flämtar mig in på bussen. Yeah.
Några krumbukter måste man alltid ta.
De fyra timmarna som sen följde behöver jag inte kommentera alltför noggrannt. Jag visste ju hur det skulle bli, så jag försökte bara hålla mig ur vägen och andas lugnt och kontrollerat. Det funkade rätt bra.
Jag måste bara få klaga en sak till om libanessan. Hon sa aldrig att barnen var duktiga, inte till dem var och en iaf, bara i en stor klump på slutet. De hade faktiskt behövt lite vanlig enkel uppmuntran.
Men men, det är väl det vi "ungdomar" är till för. Libanessan bist das Oberstürmbahnführer och vi andra är typ ompysslare.
Skitsamma.
Till slut blev klockan sex och kyrkan fylldes, mer eller mindre storartad teater framfördes, Pjotr spelade, det sjöngs i alla tonarter och jesusbarnet föddes.
Sen gick alla hem och vi städade.
Glitter glitter glitter ÖVERALLT. Jag dammsög, började i sakristian och arbetade mig metodiskt utåt, ända ner till vapenhuset. Det är tamigtusan inte alla som dammsugit den berömda Frösö kyrka! Det kan man nästan ha på sitt CV... :P
För övrigt så var det så otroligt förstummande dövacker utsikt från kyrkan när jag anlände vid två-tiden. Det var så utsökt strålande megavackert så det finns inte! Vinterlandskapet, fjällen långt därborta och strålande sol!
Magiskt.
Lucia
tjena alla monsterdiggare.
Då var det Lucia då. Jag sov hackigt inatt och vaknade inte förrän nio, så att se nåt luciagrejs på TV var det inte tal om...
För övrigt så var jag med om ett alldeles fantastiskt luciatåg i torsdags kväll. Drygt hundra sångare i alla körer som Den Vita Frun leder, från 6 år upp till mammorna, det blev rätt mäktigt till slut. Själv fick jag stå med ficklampa över axeln på Pjotr när han spelade, eftersom vi inte räknat med att det skulle bli så mörkt när vi släckte ner och tärnornas ljus skulle synas. Men det var roligt.
Och, det är så otroligt mycket roligare att genomföra en sådan kväll med Den Vita Frun vid rodret, än som det blir ikväll, när somliga andra för befälet... *kvävd suck*
Jajja, bara jag överlever kvällen så kan jag slappna av sen. Typ. Men som den här veckan blev, så fick jag sätta in en kur med Proviva för magen började strejka direkt.
Så känslig är jag.
Det kanske vore bra om jag talade om det för människan nästa gång. Pavarotti hade ett förslag att jag skulle skriva ner på papper vad jag vill och hur jag upplever allting. För som det är nu så drämmer libanessan till med allt vad hon tycker på en gång, och jag blir så nerkörd i skorna att jag inte säger ett knyst och bara sitter och kokar av ilska.
Kort sagt, det skär sig.
Och hon menar inte exakt vad hon säger, jag vet det. Det är inte helt lätt att uttrycka sig på nåt som inte är ens modersmål. Men jag blir ju ändå ledsen och förbannad, för jag tolkar ju på mitt språk.
Fittrövshelvete.
Så, nu tänker jag inte skriva mer om det.
Idag är det lördag, om en vecka är det jullov. Hinner knappt tänka efter, har fullt upp hela dagarna. Och julklappar har jag inte köpt en enda. Hjälp.
Men men, det ordnar sig.
Som sagt, jag återkommer efter kvällens prövningar, med eller utan magsår.
Mors!
Då var det Lucia då. Jag sov hackigt inatt och vaknade inte förrän nio, så att se nåt luciagrejs på TV var det inte tal om...
För övrigt så var jag med om ett alldeles fantastiskt luciatåg i torsdags kväll. Drygt hundra sångare i alla körer som Den Vita Frun leder, från 6 år upp till mammorna, det blev rätt mäktigt till slut. Själv fick jag stå med ficklampa över axeln på Pjotr när han spelade, eftersom vi inte räknat med att det skulle bli så mörkt när vi släckte ner och tärnornas ljus skulle synas. Men det var roligt.
Och, det är så otroligt mycket roligare att genomföra en sådan kväll med Den Vita Frun vid rodret, än som det blir ikväll, när somliga andra för befälet... *kvävd suck*
Jajja, bara jag överlever kvällen så kan jag slappna av sen. Typ. Men som den här veckan blev, så fick jag sätta in en kur med Proviva för magen började strejka direkt.
Så känslig är jag.
Det kanske vore bra om jag talade om det för människan nästa gång. Pavarotti hade ett förslag att jag skulle skriva ner på papper vad jag vill och hur jag upplever allting. För som det är nu så drämmer libanessan till med allt vad hon tycker på en gång, och jag blir så nerkörd i skorna att jag inte säger ett knyst och bara sitter och kokar av ilska.
Kort sagt, det skär sig.
Och hon menar inte exakt vad hon säger, jag vet det. Det är inte helt lätt att uttrycka sig på nåt som inte är ens modersmål. Men jag blir ju ändå ledsen och förbannad, för jag tolkar ju på mitt språk.
Fittrövshelvete.
Så, nu tänker jag inte skriva mer om det.
Idag är det lördag, om en vecka är det jullov. Hinner knappt tänka efter, har fullt upp hela dagarna. Och julklappar har jag inte köpt en enda. Hjälp.
Men men, det ordnar sig.
Som sagt, jag återkommer efter kvällens prövningar, med eller utan magsår.
Mors!
onsdag 10 december 2008
afterwork
Då, har vi hunnit lugna ner känslorna.
Hunnit bena ut saker och ting någotsånär, tillochmed fått förslag på åtgärder.
Jag är så oerhört glad att Gunilla finns häruppe i Östersund och är villig att lyssna på alla mina grubblerier om folket. Om hon inte varit inloggad på msn just den här eftermiddan så hade jag kommit till konfan och varit högexplosiv! Farligt gods! Hanteras varsamt! skulle det behövt stått på mig med stora bokstäver. jag hade sprutat eld på konfirmanderna, klöst dem i ögona... ja.
Hursomhelst.
Så, Gunilla stod för bollplanket, trösten och perspektivet.
Svante, världens bästa Svante, stod för åtgärdspaketet, ännu mer perspektiv och lite vuxenförståelse, livsvisdom. och lite Agneta också.
Så, först hade jag handledarsamtal, sen hade jag terapi i två omgångar.
Varför blir det såhär?
Sabla trälskit.
Ingen S imorgon iaf, så himla skönt, kan jag inte låta bli att tänka.
Godnatt.
Hunnit bena ut saker och ting någotsånär, tillochmed fått förslag på åtgärder.
Jag är så oerhört glad att Gunilla finns häruppe i Östersund och är villig att lyssna på alla mina grubblerier om folket. Om hon inte varit inloggad på msn just den här eftermiddan så hade jag kommit till konfan och varit högexplosiv! Farligt gods! Hanteras varsamt! skulle det behövt stått på mig med stora bokstäver. jag hade sprutat eld på konfirmanderna, klöst dem i ögona... ja.
Hursomhelst.
Så, Gunilla stod för bollplanket, trösten och perspektivet.
Svante, världens bästa Svante, stod för åtgärdspaketet, ännu mer perspektiv och lite vuxenförståelse, livsvisdom. och lite Agneta också.
Så, först hade jag handledarsamtal, sen hade jag terapi i två omgångar.
Varför blir det såhär?
Sabla trälskit.
Ingen S imorgon iaf, så himla skönt, kan jag inte låta bli att tänka.
Godnatt.
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!
NU JÄVLA FANHELVETESKUKRÖVAR SÅ SKA JAG BLOGGA OCH JAG ÄR SÅ ARG SÅ DET NÄSTAN KOMMER ELD UR NÄSBORRARNA NÄR JAG ANDAS!!
Jag ÄR ARG PÅ MIG SJÄLV MEST. just nu.
Pisskukrövfanhelvetesjävlaskithelvete.
Hade mentorsamtal idag.
Problem: Libanessan ritade upp en cirkel, frågade mig om jag tyckte att jag var inuti eller utanför cirkeln, underförstått så tyckte hon att jag "stod utanför" eftersom jag är en TYST JÄVLA IDIOTJÄVEL SOM INTE SÄGER KÄFT OCH SOM MÅSTE TRUGAS OCH SOM INTE MÄRKS OCH SOM INTE TAR FÖR SIG (en vacker dag kommer jag mörda den jävel som uppfann uttrycket "ta för sig")....
Och bla bla bla....
JA, hon har rätt, nånstans djupt inne i mitt ursinne vet jag det.
Just nu är jag fast i nåt mindre bra "tänk" där jag har väldigt mycket att hålla reda på, iaf tycker jag det, och jag är inte den som kastar mig efter nya projekt ständigt och jämt. Jag tycker jag har tillräckligt. Men TYDLIGEN så ÄR DET ETT HELT A4-PAPPER MED SAKER SOM DE ANDRA VOLONTÄRERNA HAR "VARIT MED PÅ" OCH SOM INTE JAG VARIT MED PÅ FÖR ATT JAG ÄR EN SUR JÄVEL SOM INGEN VÅGAR PRATA MED.
Vafan.
Är det så illa, är det verkligen så hemskt? Det känns verkligen inget bra.
Vad ledsen jag blev nu.
Men hon är faktiskt bra ibland, libanessan, för hon gör mig iaf uppmärksam på när det går dåligt. Jag har väl haft det på känn, men inte riktigt kommit till insikt.
För det finns ju det som går bra också.
Eller? Är det bara min illusion?
Om det bara fanns mer tid att prata med folk.
Jag ÄR ARG PÅ MIG SJÄLV MEST. just nu.
Pisskukrövfanhelvetesjävlaskithelvete.
Hade mentorsamtal idag.
Problem: Libanessan ritade upp en cirkel, frågade mig om jag tyckte att jag var inuti eller utanför cirkeln, underförstått så tyckte hon att jag "stod utanför" eftersom jag är en TYST JÄVLA IDIOTJÄVEL SOM INTE SÄGER KÄFT OCH SOM MÅSTE TRUGAS OCH SOM INTE MÄRKS OCH SOM INTE TAR FÖR SIG (en vacker dag kommer jag mörda den jävel som uppfann uttrycket "ta för sig")....
Och bla bla bla....
JA, hon har rätt, nånstans djupt inne i mitt ursinne vet jag det.
Just nu är jag fast i nåt mindre bra "tänk" där jag har väldigt mycket att hålla reda på, iaf tycker jag det, och jag är inte den som kastar mig efter nya projekt ständigt och jämt. Jag tycker jag har tillräckligt. Men TYDLIGEN så ÄR DET ETT HELT A4-PAPPER MED SAKER SOM DE ANDRA VOLONTÄRERNA HAR "VARIT MED PÅ" OCH SOM INTE JAG VARIT MED PÅ FÖR ATT JAG ÄR EN SUR JÄVEL SOM INGEN VÅGAR PRATA MED.
Vafan.
Är det så illa, är det verkligen så hemskt? Det känns verkligen inget bra.
Vad ledsen jag blev nu.
Men hon är faktiskt bra ibland, libanessan, för hon gör mig iaf uppmärksam på när det går dåligt. Jag har väl haft det på känn, men inte riktigt kommit till insikt.
För det finns ju det som går bra också.
Eller? Är det bara min illusion?
Om det bara fanns mer tid att prata med folk.
tisdag 9 december 2008
sinuit
det var så länge sen jag hade feber så det hade jag nästan glömt hur det kändes.
Men nu kan jag, trots att jag inte har nån febertermometer i lägenheten, med största tillförlitlighet skriva under på att.. jag har feber.
Känns varmt i huvudet, ont i pannbenen och omkring.. täppt. Jajja, får väl se hur det utvecklar sig.
det var iaf skönt att träffa lite folk idag, var på körerna på eftermiddan, Den Vita Frun hade lyckats bryta handleden. Det är fasligt vad den människan råkar ut för saker. Är det inte ryggskott och magsjuka så är det benbrott.
Men sjunger gör hon likväl.
Ja, just det, jag har ju namnsdag idag också. Firade det med att köpa mitt livs första burk Nutella. Jag vet inte huruvida spritt Nutella är i södra Sverige, jag har aldrig sett det förr, men HÄR slukar man Nutella i tid och otid. Det är fruktansvärt gott och fruktansvärt onyttigt.
Chokladsmör typ.
Nya vanor man får.
Igår var det sista avsnittet på "Livet i Fagervik" och ikväll är det sista för "House"... Buuuäää!! Hur ska jag nu överleva??
Och inte verkar det bli några nya Lynley-avsnitt i jul heller....hmpf.
Well, nu jag loggar ut.
Adios
Men nu kan jag, trots att jag inte har nån febertermometer i lägenheten, med största tillförlitlighet skriva under på att.. jag har feber.
Känns varmt i huvudet, ont i pannbenen och omkring.. täppt. Jajja, får väl se hur det utvecklar sig.
det var iaf skönt att träffa lite folk idag, var på körerna på eftermiddan, Den Vita Frun hade lyckats bryta handleden. Det är fasligt vad den människan råkar ut för saker. Är det inte ryggskott och magsjuka så är det benbrott.
Men sjunger gör hon likväl.
Ja, just det, jag har ju namnsdag idag också. Firade det med att köpa mitt livs första burk Nutella. Jag vet inte huruvida spritt Nutella är i södra Sverige, jag har aldrig sett det förr, men HÄR slukar man Nutella i tid och otid. Det är fruktansvärt gott och fruktansvärt onyttigt.
Chokladsmör typ.
Nya vanor man får.
Igår var det sista avsnittet på "Livet i Fagervik" och ikväll är det sista för "House"... Buuuäää!! Hur ska jag nu överleva??
Och inte verkar det bli några nya Lynley-avsnitt i jul heller....hmpf.
Well, nu jag loggar ut.
Adios
lördag 6 december 2008
gny
Jag är så oerhört glad att jag har Duffy-musik på min dator. Den löser upp knutar, särskilt "Mercy" och "Distant dreamer".
Snart är det jul. På onsdag kommer en snubbe från Volontäråret hit och kollar hur jag trivs och om jag sköter mig och om alla andra sköter sig och så.
Jag vill inte tänka på den där hemska framtiden, dvs tiden om några månader när jag måste inse att volontäråret bara varar ett enda ynkligt år och jag måste söka mig vidare.
Tänk att det kunde bli så bra av att nåt som jag var så tveksam till. Jag klarade att flytta upp enbart genom att tänka "det handlar bara om ett år!" och liknande saker. Och nu vill jag bara att vad som är kvar av det här året ska släpa sig fram i mesta möjliga snigeltakt.
Jag kommer aldrig mer bo i Åtvid, det svär jag på!
Nu ska jag iväg till seniorerna.
Snart är det jul. På onsdag kommer en snubbe från Volontäråret hit och kollar hur jag trivs och om jag sköter mig och om alla andra sköter sig och så.
Jag vill inte tänka på den där hemska framtiden, dvs tiden om några månader när jag måste inse att volontäråret bara varar ett enda ynkligt år och jag måste söka mig vidare.
Tänk att det kunde bli så bra av att nåt som jag var så tveksam till. Jag klarade att flytta upp enbart genom att tänka "det handlar bara om ett år!" och liknande saker. Och nu vill jag bara att vad som är kvar av det här året ska släpa sig fram i mesta möjliga snigeltakt.
Jag kommer aldrig mer bo i Åtvid, det svär jag på!
Nu ska jag iväg till seniorerna.
fredag 5 december 2008
O HÄÄÄÄLGA NAAATT
den lärde jag mig spela i tisdags... Pavarotti sjöng till.
Vi hade dockspel den här veckan. Eftersom jag blev alltmer förkyld under veckan så kunde jag bara vara med tre gånger. Från början var det jag, Knocke och Smocke, Gnölfjölen, libanessan, gammelsmurfen, Pavarotti och Snorkfröken vid pianot. Sen blev jag sjuk och då hoppade Den Lyckliga Divorcéen in istället.
....
Jag var på Opera Jemt-konsert igår, hade nog förväntat mig att höra lite mer operastycken... framförallt kom jag fram till, när jag efteråt satt och analyserade varför jag kände mig besviken, att, jag hade nog hoppats att de skulle sjunga några stycken som jag kände igen.. eller som allmänheten känner igen, som "folk" känner igen. Populärmusik helt enkelt.
Men näää, vi som gått på operahögskolan måste sjunga knölsvåra altarior av Händel som inte en människa hört talas om.
Tacka vet jag kyrkokörens julkonsert hemma.
Och nu är jag faktiskt inte ironisk.
Men men, de sjöng ju fint iaf. Men man får liksom inte den där Känslan när det bara är totalt nya stycken, ingenting man känner igen... :(
Slogs av en insikt igår kväll, i samband med konserten. Den insikten var inte alltigenom behaglig. men vad gör man? Varför händer vissa saker? Varför träffar jag vissa sorters människor och kommer bäst överens med dem? Hmm...
I övrigt så har jag som sagt varit Förkyld med stort F den här veckan. Drogade ner mig med panodil och näsdroppar igår såpass att jag trodde jag skulle få hjärtinfarkt. Men men, det var så tråkigt att ligga här hemma och glo in i väggen så idag knöt jag två mössor om huvudet och pulsade ut i vintern.
Och ikväll är det På Spåret.
Igår insåg jag att jag faktiskt väldigt snart ska åka hem. Snart är det jullov... går inte att fatta. Jag planerar bara en dag i taget.
Ska äta sprödbakad torsk ikväll, färdigmat. Är så trött på att diska.
Tjohopp.
Vi hade dockspel den här veckan. Eftersom jag blev alltmer förkyld under veckan så kunde jag bara vara med tre gånger. Från början var det jag, Knocke och Smocke, Gnölfjölen, libanessan, gammelsmurfen, Pavarotti och Snorkfröken vid pianot. Sen blev jag sjuk och då hoppade Den Lyckliga Divorcéen in istället.
....
Jag var på Opera Jemt-konsert igår, hade nog förväntat mig att höra lite mer operastycken... framförallt kom jag fram till, när jag efteråt satt och analyserade varför jag kände mig besviken, att, jag hade nog hoppats att de skulle sjunga några stycken som jag kände igen.. eller som allmänheten känner igen, som "folk" känner igen. Populärmusik helt enkelt.
Men näää, vi som gått på operahögskolan måste sjunga knölsvåra altarior av Händel som inte en människa hört talas om.
Tacka vet jag kyrkokörens julkonsert hemma.
Och nu är jag faktiskt inte ironisk.
Men men, de sjöng ju fint iaf. Men man får liksom inte den där Känslan när det bara är totalt nya stycken, ingenting man känner igen... :(
Slogs av en insikt igår kväll, i samband med konserten. Den insikten var inte alltigenom behaglig. men vad gör man? Varför händer vissa saker? Varför träffar jag vissa sorters människor och kommer bäst överens med dem? Hmm...
I övrigt så har jag som sagt varit Förkyld med stort F den här veckan. Drogade ner mig med panodil och näsdroppar igår såpass att jag trodde jag skulle få hjärtinfarkt. Men men, det var så tråkigt att ligga här hemma och glo in i väggen så idag knöt jag två mössor om huvudet och pulsade ut i vintern.
Och ikväll är det På Spåret.
Igår insåg jag att jag faktiskt väldigt snart ska åka hem. Snart är det jullov... går inte att fatta. Jag planerar bara en dag i taget.
Ska äta sprödbakad torsk ikväll, färdigmat. Är så trött på att diska.
Tjohopp.
måndag 1 december 2008
Ny spis :)
Sitter just och undrar varför i helvete jag aldrig lär mig att om jag inte blivit förkyld förr, så blir jag det definitivt om jag går ut med blött hår om det är kallt ute...
Sålunda vaknade jag imorse och det kändes som gommen skulle klyvas i två delar så fort jag försökte prata. Men, jag har ju de tre W:na, brukade två av dem imorse.
Dubbla doser Echinacea, samt en balja te med en kork Famous Grouse i. Och så en ibumetin som grädde på moset.
Sen travade jag glad och bedövad iväg till HBK för att repetera dockspelet som skall pågå hela veckan.
Igår var jag för övrigt i Brunflo på middag och samkväm hos Pavarottis familj. Oerhört trevligt, oerhört livat. Det blir lätt så med fem barn, katt och hundvalp.
Sen att jag drabbades av ordbajseri på hemvägen, det är petitesser.
Nå.
Visstfan jag ska tvätta nu ju... orka. Jag som just hade tänkt gå och lägga mig med ännu en balja whiskyte och sova fram till "Livet i Fagervik"... jajja.
Och ny spis har jag fått idag också. Fick läsa bruksanvisningen och "bränna av" plattorna. Vuxenpoäng så det förslår... :P
Ajöööken.
Sålunda vaknade jag imorse och det kändes som gommen skulle klyvas i två delar så fort jag försökte prata. Men, jag har ju de tre W:na, brukade två av dem imorse.
Dubbla doser Echinacea, samt en balja te med en kork Famous Grouse i. Och så en ibumetin som grädde på moset.
Sen travade jag glad och bedövad iväg till HBK för att repetera dockspelet som skall pågå hela veckan.
Igår var jag för övrigt i Brunflo på middag och samkväm hos Pavarottis familj. Oerhört trevligt, oerhört livat. Det blir lätt så med fem barn, katt och hundvalp.
Sen att jag drabbades av ordbajseri på hemvägen, det är petitesser.
Nå.
Visstfan jag ska tvätta nu ju... orka. Jag som just hade tänkt gå och lägga mig med ännu en balja whiskyte och sova fram till "Livet i Fagervik"... jajja.
Och ny spis har jag fått idag också. Fick läsa bruksanvisningen och "bränna av" plattorna. Vuxenpoäng så det förslår... :P
Ajöööken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)