Tack och hej

Detta är mitt 142:a och sista inlägg i den här bloggen.
Det står till höger att det handlar om mitt volontärår, och det är nu slut, jag är hemma i Åtvidaberg och därmed tänker jag avsluta den här bloggen.
Den får ligga kvar på internet, så vem som än är intresserad kan gå in och läsa.
Kanske startar jag en ny blogg senare i livet ;)

Lördagen den 27 juni 2009 är det nu.
Igår vid den här tiden var jag ungefär i Uppsala, inte långt från där jag eventuellt kommer tillbringa de närmsta två åren, Sigtuna isåfall... Men där vet jag inget säkert än.
I förrgår vid den här tiden hade jag just läst mejlet om att jag blivit antagen till Sigtuna och blev jätteglad, samtidigt som jag gjorde mig iordning för att gå på grillfesten, sista gången på ett tag som jag fick träffa mina kollegor.

Jag trodde inte jag skulle börja gråta när jag lämnade Frösön igår, men ack så fel jag hade.. tårarna trillade i regelbunden takt nerför kinderna när tåget rullade ut från Östersund central och jag tänkte att nu dröjer det bra länge innan jag får se den där ön igen... Det här året har verkligen betytt oerhört mycket för mig, det har rört mitt innersta och varför ska jag behöva åka härifrån?
När jag kom hem, när jag kom innanför dörren till stenhuset igår, jag kunde inte röra mig. Jag har blivit en annan Anna det här året, men när så oåterkalleligen kastades in i mitt "gamla" liv, då blev det hjärnsläpp, fullständigt kaos, förtvivlan och gråt gråt gråt.
Jag var tvungen att bekanta mig med mitt gamla hus (liv) lite i taget, jag rörde mig bokstavligt talat över en kvadratmeter i taget i huset.
Det tog en timme innan jag ens kunde gå uppför trappan.

*************

Så är det att komma hem.

Så är det när man för första gången har haft ett riktigt LIV, och tvingas bryta med det.
Men jag kommer igen.
Jag reder mig alltid, för det har jag bestämt mig för.
Och dem där i Östersund, de finns ju kvar.
Det är bara att fara dit och hälsa på.

Nu är det sommarlov, faktiskt.
Och om Tina hinner så ska vi iväg och bada i Nären ikväll :D
Det ska bli kul!

~ADIOS~

rapport från flyttkartongen

Hoppla.

Min garderob är tömd, det ligger kläder överallt och allt är i en salig röra, hela mitt inre är i upplösningstillstånd för jag vill både åka hem och inte, jag tycker det är kul att mamma är här, men ändå saknar jag Pavarottis närvaro mest hela tiden, min höst är hur osäker som helst och Frösön står i all sin vackraste blomsterprakt.

Det är jobbigt att påminnas om sin hembygd, om man inte riktigt trivts där. Jag har inte varit nån bra värd för mina gäster hittills utan går mest och är irriterad och småsur.. så det är skönt att jag får vara för mig själv åtminstone över nätterna, eftersom de bor på kyrkis.

Men ikväll sken jag upp, för ikväll var vi i kyrkan och lyssnade på blueskonsert med den där "Kingen" och han var riktigt bra. Och så var Kanslisten och Husmor där också, och de tyckte det var så roligt att se mig så då blev jag så glad :D
Och Den Vita Frun var där också. Så då fick jag lite påminnelse om det gångna året, och blev glad igen :)

Dessutom har vi kommit på att Karins bil är för liten för alla mina kläder och prylar så idag bestämdes det att jag, tillsammans med en eller två väskor, tar tåget ner genom landet på fredag, samtidigt om mamma och Karin bilar ner med resten av packningen.
Känns bra.
Jag åker hellre tåg tror jag :)

Men nu är jag trött. Ska soooooooova.

Godnatt!

Midsommar

Hela Sverige är bakis just nu, bara jag är vaken och har tråkigt för ingen är inloggad på msn och bla bla bla...
Kollektiv bakfylla is the shit. Eller inte.

Jag hade i vart fall en mycket trevlig midsommarafton igår, med min adoptivfamilj. Jag kommer sakna dem allihop, inte bara Pavarotti utan även frun och barnen och kanske hunden också ;)
Vi var uppe vid Stocke titt, hembygdsgården typ, och där var det knökfullt med folk och picknickar och barnfamiljer och folkdräkter och duggregn, precis som det ska vara :)
Fru Pavarotti hade gjort värsta goda rulltårtan med grädde och bär, mums!
Jag vet inte, jag är både kompis/dotter/barnvakt/hundvakt när jag är med dem... men för mig funkar det bra :) Jag känner mig iaf alltid välkommen med öppna armar och det betyder enormt mycket.

Sen tog vi en sväng uppåt Frösövallen innan det bar iväg hem till Brunflo där flyttkartongerna stod redo att gå till attack. Börjar känna mig som barn i huset där nu också ;)
Tjälknöl och färskpotatis, lax och allt var jättegott. Och vin drack vi också, var länge sen jag drack vin. Jag blir alltid alldeles rödflammig i ansiktet när jag dricker vin.... hmm.. har vissa tendenser från studentveckan kvar, att om jag väl kommer igång att dricka så kan det gå snabbt... för det är så jag lärt mig att man "ska" dricka. Man "ska" bli full. Men jag är ganska civiliserad nuförtiden, drack ett stort glas vatten till vinet också, så jag var bara pinsam i fem minuter eller så... :P

Blev hemskjutsad halv elva och stöp direkt i säng.
Och här ligger jag, spiknykter och speedad ändå.
Ikväll kommer mamma med sällskap upp. Min sista dag i ensamhet på ett tag alltså...
Vad ska jag göra idag?
Håller på och tvättar nu, det är klart om en timme... kanske vore idé att börja packa ner lite saker...

Adios

jag är ex-volontär

Måste bara publicera en bild så att mina kära läsare har ett hum om vad jag menar när jag lovprisar naturen häruppe!

<<<<<

Kanotläger i Sunne, juni -09.

Imorgon är det midsommar, mina damer och herrar. Hipp hipp hurra... eller nåt. Storhelgerna blir mer och mer avslappnade för varje år och det är skönt på sätt och vis. Man behöver inte planera så mycket, man kan göra vad som faller en in och det viktigaste är ju att man umgås.
Kanske det var så familjen T tänkte när de bjöd in volontären att fira midsommar med dem.

Det var faktiskt frun i huset som kom med originalinbjudan, vill jag bara tala om.
De har gjort så mycket för mig, tagit hand om mig och är alltid så trevliga och vänliga och pratglada så jag vet inte hur jag ska återgälda det snart.
Men Pavarotti har en tendens att känna på sig sånt där, och rätta sig därefter. Så det blir nog inga problem, om jag bara kan slappna av :)
Fyra av barnen är med imorgon och allihop är lika skarpsinta som sina föräldrar, de märker direkt om man försöker fjäska till sig :P

**********

Kanotlägret gick fint, vi hade en och en halv dag med strålande solsken (de första dagarna med sol sen pingsthelgen) och jag brände mig naturligtvis på näsan så jag ser ut som Rudolf med röda mulen just nu :) Vi paddlade kanot och gjorde pulvermos på trangia-kök ute på Andersön. Sen paddlade vi hem. Det var kul.

Idag var min sista arbetsdag som volontär, nu är det S-L-U-T.

Ett underbart år har det varit, sannerligen det mest värdefulla i mitt liv hittills.
Penntrollet och jag var ute i Sunne och städade efter lägret på förmiddan och jag var nere på vaktmästeriet och sa hejdå och var nära att börja gråta, blä.

*
Jag äter kexrån med ost till kvällsmat, och choklad.
Imorgon blir det furstlig midsommarbuffé (antar jag) på Stocke Titt.

Godnatt!

Frösön i mitt hjärta

Imorse när överstevaktmästaren hämtade upp mig 06.40 så var det HÄLLREGN och fyra plusgrader.
Vem som helst skulle beklaga sig högljutt över detta uschliga väder.. men inte Ferdinand, förlåt, jag :)

Idag har det varit orkanvindar ute i Sunne och visst känner man sig som en urblåst plastpåse, men när vi åkte hem och hade utsikt över Frösön längs strandkanten, då kände jag liksom att nää jag vill inte bo nån annanstans.
Det finns inget vackrare än Frösön, eller Jämtland.

And thats all I have to say about that.

Får se vad jag säger på onsdag kväll när jag kommer hem från kanotlägret... tjoho.

Återblick

Jag sitter och läser igenom hela min blogg från när jag startade den i augusti förra året.. mycket intressant.
Så nervös och ängslig jag var då.
Nånstans i januari/februari vände det och sen har jag nästan uteslutande varit lugn och harmonisk.
Men det är tveklöst så att när jag känner mig stressad och arg, det är då jag skriver som roligast. Kan börja asgarva åt nåt jag skrev i höstas, fastän jag mådde dåligt då jag skrev det.

Ja, det är inte lätt.
Mycket av det som var vardag i höstas känns blekt nu, jag är glad att jag skrivit dagbok och blogg hela tiden.

Men hur blir det nu då? I och med att jag kommer "hem" till Åtvid, kommer jag återigen förvandlas till den där blyga, osäkra, nervösa idioten utan självförtroende...?
Jag tror jag ska vara så lite som möjligt i Åtvid i sommar..
..bara att komma hem till mamma är tudelat, för jag får aldrig "vara ifred" utan hon driver hela tiden att jag ska söka och måste söka hit och ringa dit och jag får ALDRIG slappna av och då blir jag arg, förbannad, stressad och jag HATAR det.
Det är väl mammors jobb att tjata på det viset, men jag ska inte bo hemma nåt mer så det ordnar sig nog.

**********************************

Ju längre våren och volontäråret har fortskridit, desto mer har Pavarotti kommit att bli förgrundsgestalten för mig (om nån har missat det). Mina kollegor har definitivt inte missat det.
I torsdags när vi var på Norderön och skulle klippa gräs så hade jag lite tid över, så jag stod och kollade på kossorna som betade i hagen bredvid och det slog mig hur lite jag vet om kor. Jag undrade vilken ras det var och så såg jag en tjur också, och undrade hur länge tjuren får vara i hagen med kossorna och såg inte de här kossorna ovanligt magra ut, eller var det tjuren som var stor?
Hade Pavarotti varit där hade han kunnat svara på allting, för han har varit bonde. Men nu var han inte där och det kändes jättekonstigt för jag är så totalvan att han alltid finns i närheten och förklarar allting.
Nu när jag tänker på situationen i efterhand så var det nästan så att jag såg mig vilset omkring där bland kossorna och undrade varför ingen svarade på de frågor som poppade upp i huvudet. Jag skulle inte ens behövt säga dem högt.

Hur ska jag överleva i den där världen, där ingen Pavarotti finns och förklarar allting?

*************************

Hursomhelst.
Jag läser vidare i min blogg från året, vardagsgudstjänster och ljusstöpning vid första advent, dop och begravningar och konfirmation i januari...
Men precis som när jag först kom hit så tycker jag ändå det roligaste har varit kollegiumen på onsdagarna. Man såg alltid fram emot det, att träffa alla och alltid hände det nåt kul.
Jag läser i bloggen att jag kände mig väldigt ensam i höstas, flera gånger har jag skrivit det.
Jag umgås inte med så många fler nu, men jag känner mig ALDRIG ensam på samma sätt som i höstas. Kanske var det det där att flytta hemifrån och sånt.
Man måste lära sig att leva ensam. Eller själv ;)

..Ja, har då detta varit ett nyttigt år för fröken Lindquist? Kommer hon ta med sig nåt inför framtiden? Vad, isåfall?
Precis som jag skrev i Kyrkobladet så är jag otroligt glad att jag sökte volontäråret, det har varit det bästa året i mitt liv och jag ångrar ingenting.
Tar med mig allt, men framförallt alla personligheter och historier om folk och fä som jag fått höra vid fikaborden.

Jämtland i mitt hjärta <3

Rå'odör

När jag vaknade imorse hade jag aldrig hört talas om Rå'odör. Nu har det gått cirka tio timmar sen jag kom i kontakt med det och lukten sitter fortfarande i... Trots att jag hade handskar.
Rå'odör är sånt där klet som man hee på pinnen när man planterar, var Mias förklaring ;)
Det där "he" är ett väldigt vanligt uttryck i Sunne. He den där slangen, he dem där kartongan i sopen.
"He" är alltså nån blandning av häll/hiva/lägg/ställ.... typ.
Så jag hedde på en massa klet på blompinnan i alla gravarna vi gjorde på Norderön.

Och eftersom de är så vansinnigt snälla ute i Sunne så blev det värsta fikat på eftermiddan, budapestrulle minsann! MUMS vad gott det är!! :)

Nu är det helg. Gud vad skönt att slippa kliva upp tjugo över fem imorgon. Igår somnade jag vid sju på kvällen, vaknade vid tio och borstade tänderna, somnade om och sov tills klockan ringde.
Det var väldigt skönt, men tänk att det ska behövas nästan tio timmars sömn för att man ska återhämta sig..

Nu är det Pistvakt på TV, åh han Jovan Radomir som presenterar programmen är så förbannat snyggg!!! :P det tycher je verkligen :P

...på tal om det fick jag sms från min lille fjås att vi varit ihop en månad idag.. herregud vad tiden går.. känns ju lite agasamt att vi inte setts på så länge, men läget är som det är... och snart får vi ju ses!! Jag längtar!

*************************

Nu började det helt plötsligt lukta avlopp i hela lägenheten.. blää... hoppas det går över.. orka behöva ringa till nån av vaktmästarna en fredagkväll... Vem skulle jag ringa då, förresten? Nils-Ivar förmodligen, han bor väl närmast.

***********

Haha, Pistvakt är coolt....

Jag är tusen gånger vackrare när jag ler, så därför borde jag le mycket mer.
Det tycker piano-Peter iaf :)

Mors!

min sista vecka som volontär..

..började väl med idag kan man säga.
Nästa onsdag är väl officiellt min sista arbetsdag.
Usch, vad nära inpå det blev nu, snart börjar jag hyperventilera... panik panik.

Fast nånstans inne i mig känns det skönt ändå. Det finns en sommar hemma och en pojkvän som väntar tålmodigt ;)
Ja, nu känns det lite bättre.

Det finns två frågor som jag är evinnerligt trött på just nu. Framförallt "Vad ska du göra i höst?" men även "har du fått några kompisar här då?".
JA, jag har kompisar. Men ingen jag bara ringer och bjuder över sådär och jag må vara konstig men jag har väl nästan aldrig haft en sån relation till nån att jag bara ringt och bjudit över mig, eller tvärtom. Vet inte varför men sån är jag. Måste ha lite distans till allt och alla. Typiskt vattuman.
Och dessutom är jag en sån som har lättast att umgås med folk som är i vilken ålder som helst utom min egen. Det har jag verkligen lärt mig det här året.

Så, det om det...
Idag var det mitt allra sista kollegium. Lika trevligt som vanligt, men ju lite svårt att verkligen förstå att jag inte kommer sitta där nån fler gång, höra allt gnabbande mellan borden... :(
Kommer verkligen sakna kollegiumen..

Därefter hade jag en storstilad utvärdering av volontäråret med min handledare. Där har ni en riktig vän som jag fått det här året. Som jag faktiskt kan ringa eller åtminstone smsa närsomhelst. Men det kanske är mer i egenskap av "pappa" än som vän.. jajja, skitsamma.
Och eftersom jag hade ätit lax igår kväll (tro mig, man blir smartare då), så kunde jag säga en del kloka saker om mitt år när vi utvärderade.
Pavarotti säger inte att jag varit "bra" eller "mindre bra" på nånting, så egentligen vet jag väl inte vad han tycker om mig. Men jag vet när jag sagt nåt klokt för då ser han sådär finurlig ut, som han tänker "hon är inte så dum ändå" ungefär. haha :D
Och trots att han varken dömer eller uppmuntrar så känner jag mig fullständigt lugn och trygg och glad och nöjd när vi är klara.
Det är väl för att han lyssnar så bra, kan jag tro.
Efter utvärderingen åts det lunch på den där restaurangen vid Friskis, vad den nu heter. Tacobuffé.

Sen for vi ut till Sunne och fikade med folket där. Det var kul :)
Sen hann jag vara ute och plantera några begonior i ösregnet innan det var dags att åka hem.

Imorgon är det uppstigning tjugo över fem som vanligt...

hårt liv ;)

Asså, i ärlighetens namn så händer det så mycket nu på slutet så jag har inte tid att känna mig särskilt förtvivlad över att jag ska fara härifrån snart.
Jag ligger inte ens och grubblar om kvällan för nu är jag så slut när je kom hem så je bare faller ihop, mer eller mindre.
Har gått upp tjugo över fem både igår och idag och jobbat redigt ordentligt. Idag började vi gräva ur gammjorden i gravarna klockan sju imorse och sen var vi och tippade iväg det flaket och sen skulle alla gravarna ha ny jord. Pust.
Det tar sin lilla tid.
Och sen ska det i med nya blommor. Lobelia och begonia :)

Det är skönt att vara ute om dagarna, skönt att för en gångs skull känna sig trött i kroppen och inte bara i knoppen.

Imorgon är det kollegium, mitt allra sista.

Jag är trött, je årsk int skriv nå mer.

Den sista föreställningen

Frösö kyrka.
Knappt hade jag hört ditt namn för ett år sen.
Nu har jag sprungit i dina trappor åtskilliga gånger, jag har dammsugit dig, spelat på dina orglar och pianon, jag har tillochmed predikat i dig.
Jag har läst tavlan med alla kapellaner, kyrkoherdar, series pastorum och allt vad de heter. Jag har jagat körbarn, sett barn döpas, sett gamla begravas.
Jag har sett allt.
Det är faktiskt rätt häftigt ändå.
Till kyrkan kommer alla, från minsta spädbarn, till äldsta gamla kyrkvärden som gick i pension för tjugo år sen och nu är en krökt gumma som varken hör eller kan äta själv, men är fullständigt klar i knoppen och kan alla psalmer.

Man får möta HELA livet på en och samma dag. Jag älskar det. När det är sån otrolig röra bland folk och ursprung och åldrar så man inte kan skilja den ene från den andra utan bara accepterar att såhär är det och upplever allt.

*********************************

Idag ska jag avtackas. Det blir väl den sista stora "grejen" jag gör här, sen är det vaktmästeriet kvar i knappt två veckor.
Men jag har liksom inte begripit att jag ska härifrån, det känns så självklart att jag ska stanna kvar här på nåt sätt, även om de kanske blir uppehåll på några år.
Men sen ska jag tillbaka till Frösön.
Därför tar jag inte riktigt avsked av allt och alla.
Jag kommer ju snart tillbaka. :)

separationsångest!!!

Igår hade jag värsta separationsångesten!!! ..inte för att det blivit så mycket bättre tills nu, men iaf...
Dagen gick upp och ner upp och ner och så skulle man vara trevligt mot nya volontären samtidigt som hela ens inre var i upplösningstillstånd och så hade jag sovit som en kratta natten innan. Fy fan, jag vill bara ligga hemma och glo på film idag, vill inte vara vaktmästare.. sabla skitväder är det också.

USCH!

Jag gick omkring lite här hemma och övade på nåt storartat tacktal jag skulle hålla när jag blev avtackad, men det blev liksom inget av det...
Kom till Sikvägen tidigt igår morse för jag ville känna in stämningen.. mötte Pavarotti i dörren och fick i uppdrag att leta fram elvispar. Det vankades kladdkaka med grädde nämligen, och för en gångs skull var ALLT gluten- och laktosfritt :)
Sen började folket strömma in som vanligt och det var just det där välbekanta som jag nu vet snart är för alltid borta för mig, och så kom sen min efterträdare och slog sig ner och då bara PANG sa det så började tårarna forsa.
Jag-vill-inte-härifrån.
Satt inne hos min handledare och snörvlade och harklade ett tag.
Sen var det bara att bita sig i tungan för att inte börja snyfta igen under kollegiet. Men vi stökade över det där med avtackningen rätt fort och jag är glad att det var Pavarotti som råkade vara vik.herde igår.
Och mitt storstilade tacktal slutade med ett "tack så jättemycket, hörni" som jag hoppas att alla hörde. I annat fall kommer ju Kyrkobladet nästa vecka....

Om jag visste vad jag skulle göra i höst så tror jag inte den här separationsångesten skulle vara hälften så svår. Nu vill jag klamra mig fast i det nuvarande eftersom jag inte har en aning om vad som väntar.
Jag vet inte om det är bra att flytta på sig, till en ny stad, eller om jag ska bli häromkring...

Hursomhelst.
Tror det blir bra med nya volontären iaf. Lite nördig, men helt okej. Jag hade bestämt mig för att nu skulle jag vara duktig och INTE avslöja allt om alla, och jag tror jag lyckades ganska bra. Sa att libanessan och gnölfjölen är helnykterister, sa att Pavarotti har fem barn (vi mötte det äldsta på stan, för övrigt), avslöjade allas åldrar (han trodde att Chefen var 40-50 när han faktiskt är 65..)

Sen spelade vi bowling på kvällen, utklassningsseger för min efterträdare. Jag var asdålig, fick inte en enda strike. Sen åt vi tacobuffé och den var väldigt god.
När jag äntligen kom hem var jag skittrött x20.

Och snart kommer Hans och hämtar mig ut till Sunne, men vi ska svänga förbi Sikvägen innan och hämta resterna av kladdkakan sen igår :)

wachtmeister!

Min andra arbetsdag i Sunne är slut och jag känner mig lika spänstig som en hundraåring... :P
Nävars.
Helt ärligt så har det varit väldigt skönt att arbeta fysiskt med nånting, för det har det inte blivit mycket av det här året.
Igår dammsög jag HELA kyrkan, och den är stor (ungefär som Stora kyrkan hemma i Åtvid) plus att jag satt och rensade ogräs hela eftermiddan.
Och idag har jag polat med gräsklipparn HELA dagen. Sunne kyrkogård är stor. VÄLDIGT stor, STORA gräsytor och slänter och trädrötter som ska undvikas, maskrosor som ska strimlas.
Jag tror det bästa sättet att lära sig ett ställe, är att städa det. Då lägger man märke till alla detaljer som man annars bara går förbi.

Träningsvärk!

Och ikväll, om en och en halv timme, ska jag på nåt sätt ta mig ut till Torvalla och hälsa på folket där.
Och imorgon ska jag avtackas och så kommer den nya volontären... buuääää... jag vill inte åka hem... :(

Men nu måste jag vila för jag är trött.