Tack och hej

Detta är mitt 142:a och sista inlägg i den här bloggen.
Det står till höger att det handlar om mitt volontärår, och det är nu slut, jag är hemma i Åtvidaberg och därmed tänker jag avsluta den här bloggen.
Den får ligga kvar på internet, så vem som än är intresserad kan gå in och läsa.
Kanske startar jag en ny blogg senare i livet ;)

Lördagen den 27 juni 2009 är det nu.
Igår vid den här tiden var jag ungefär i Uppsala, inte långt från där jag eventuellt kommer tillbringa de närmsta två åren, Sigtuna isåfall... Men där vet jag inget säkert än.
I förrgår vid den här tiden hade jag just läst mejlet om att jag blivit antagen till Sigtuna och blev jätteglad, samtidigt som jag gjorde mig iordning för att gå på grillfesten, sista gången på ett tag som jag fick träffa mina kollegor.

Jag trodde inte jag skulle börja gråta när jag lämnade Frösön igår, men ack så fel jag hade.. tårarna trillade i regelbunden takt nerför kinderna när tåget rullade ut från Östersund central och jag tänkte att nu dröjer det bra länge innan jag får se den där ön igen... Det här året har verkligen betytt oerhört mycket för mig, det har rört mitt innersta och varför ska jag behöva åka härifrån?
När jag kom hem, när jag kom innanför dörren till stenhuset igår, jag kunde inte röra mig. Jag har blivit en annan Anna det här året, men när så oåterkalleligen kastades in i mitt "gamla" liv, då blev det hjärnsläpp, fullständigt kaos, förtvivlan och gråt gråt gråt.
Jag var tvungen att bekanta mig med mitt gamla hus (liv) lite i taget, jag rörde mig bokstavligt talat över en kvadratmeter i taget i huset.
Det tog en timme innan jag ens kunde gå uppför trappan.

*************

Så är det att komma hem.

Så är det när man för första gången har haft ett riktigt LIV, och tvingas bryta med det.
Men jag kommer igen.
Jag reder mig alltid, för det har jag bestämt mig för.
Och dem där i Östersund, de finns ju kvar.
Det är bara att fara dit och hälsa på.

Nu är det sommarlov, faktiskt.
Och om Tina hinner så ska vi iväg och bada i Nären ikväll :D
Det ska bli kul!

~ADIOS~

rapport från flyttkartongen

Hoppla.

Min garderob är tömd, det ligger kläder överallt och allt är i en salig röra, hela mitt inre är i upplösningstillstånd för jag vill både åka hem och inte, jag tycker det är kul att mamma är här, men ändå saknar jag Pavarottis närvaro mest hela tiden, min höst är hur osäker som helst och Frösön står i all sin vackraste blomsterprakt.

Det är jobbigt att påminnas om sin hembygd, om man inte riktigt trivts där. Jag har inte varit nån bra värd för mina gäster hittills utan går mest och är irriterad och småsur.. så det är skönt att jag får vara för mig själv åtminstone över nätterna, eftersom de bor på kyrkis.

Men ikväll sken jag upp, för ikväll var vi i kyrkan och lyssnade på blueskonsert med den där "Kingen" och han var riktigt bra. Och så var Kanslisten och Husmor där också, och de tyckte det var så roligt att se mig så då blev jag så glad :D
Och Den Vita Frun var där också. Så då fick jag lite påminnelse om det gångna året, och blev glad igen :)

Dessutom har vi kommit på att Karins bil är för liten för alla mina kläder och prylar så idag bestämdes det att jag, tillsammans med en eller två väskor, tar tåget ner genom landet på fredag, samtidigt om mamma och Karin bilar ner med resten av packningen.
Känns bra.
Jag åker hellre tåg tror jag :)

Men nu är jag trött. Ska soooooooova.

Godnatt!

Midsommar

Hela Sverige är bakis just nu, bara jag är vaken och har tråkigt för ingen är inloggad på msn och bla bla bla...
Kollektiv bakfylla is the shit. Eller inte.

Jag hade i vart fall en mycket trevlig midsommarafton igår, med min adoptivfamilj. Jag kommer sakna dem allihop, inte bara Pavarotti utan även frun och barnen och kanske hunden också ;)
Vi var uppe vid Stocke titt, hembygdsgården typ, och där var det knökfullt med folk och picknickar och barnfamiljer och folkdräkter och duggregn, precis som det ska vara :)
Fru Pavarotti hade gjort värsta goda rulltårtan med grädde och bär, mums!
Jag vet inte, jag är både kompis/dotter/barnvakt/hundvakt när jag är med dem... men för mig funkar det bra :) Jag känner mig iaf alltid välkommen med öppna armar och det betyder enormt mycket.

Sen tog vi en sväng uppåt Frösövallen innan det bar iväg hem till Brunflo där flyttkartongerna stod redo att gå till attack. Börjar känna mig som barn i huset där nu också ;)
Tjälknöl och färskpotatis, lax och allt var jättegott. Och vin drack vi också, var länge sen jag drack vin. Jag blir alltid alldeles rödflammig i ansiktet när jag dricker vin.... hmm.. har vissa tendenser från studentveckan kvar, att om jag väl kommer igång att dricka så kan det gå snabbt... för det är så jag lärt mig att man "ska" dricka. Man "ska" bli full. Men jag är ganska civiliserad nuförtiden, drack ett stort glas vatten till vinet också, så jag var bara pinsam i fem minuter eller så... :P

Blev hemskjutsad halv elva och stöp direkt i säng.
Och här ligger jag, spiknykter och speedad ändå.
Ikväll kommer mamma med sällskap upp. Min sista dag i ensamhet på ett tag alltså...
Vad ska jag göra idag?
Håller på och tvättar nu, det är klart om en timme... kanske vore idé att börja packa ner lite saker...

Adios

jag är ex-volontär

Måste bara publicera en bild så att mina kära läsare har ett hum om vad jag menar när jag lovprisar naturen häruppe!

<<<<<

Kanotläger i Sunne, juni -09.

Imorgon är det midsommar, mina damer och herrar. Hipp hipp hurra... eller nåt. Storhelgerna blir mer och mer avslappnade för varje år och det är skönt på sätt och vis. Man behöver inte planera så mycket, man kan göra vad som faller en in och det viktigaste är ju att man umgås.
Kanske det var så familjen T tänkte när de bjöd in volontären att fira midsommar med dem.

Det var faktiskt frun i huset som kom med originalinbjudan, vill jag bara tala om.
De har gjort så mycket för mig, tagit hand om mig och är alltid så trevliga och vänliga och pratglada så jag vet inte hur jag ska återgälda det snart.
Men Pavarotti har en tendens att känna på sig sånt där, och rätta sig därefter. Så det blir nog inga problem, om jag bara kan slappna av :)
Fyra av barnen är med imorgon och allihop är lika skarpsinta som sina föräldrar, de märker direkt om man försöker fjäska till sig :P

**********

Kanotlägret gick fint, vi hade en och en halv dag med strålande solsken (de första dagarna med sol sen pingsthelgen) och jag brände mig naturligtvis på näsan så jag ser ut som Rudolf med röda mulen just nu :) Vi paddlade kanot och gjorde pulvermos på trangia-kök ute på Andersön. Sen paddlade vi hem. Det var kul.

Idag var min sista arbetsdag som volontär, nu är det S-L-U-T.

Ett underbart år har det varit, sannerligen det mest värdefulla i mitt liv hittills.
Penntrollet och jag var ute i Sunne och städade efter lägret på förmiddan och jag var nere på vaktmästeriet och sa hejdå och var nära att börja gråta, blä.

*
Jag äter kexrån med ost till kvällsmat, och choklad.
Imorgon blir det furstlig midsommarbuffé (antar jag) på Stocke Titt.

Godnatt!

Frösön i mitt hjärta

Imorse när överstevaktmästaren hämtade upp mig 06.40 så var det HÄLLREGN och fyra plusgrader.
Vem som helst skulle beklaga sig högljutt över detta uschliga väder.. men inte Ferdinand, förlåt, jag :)

Idag har det varit orkanvindar ute i Sunne och visst känner man sig som en urblåst plastpåse, men när vi åkte hem och hade utsikt över Frösön längs strandkanten, då kände jag liksom att nää jag vill inte bo nån annanstans.
Det finns inget vackrare än Frösön, eller Jämtland.

And thats all I have to say about that.

Får se vad jag säger på onsdag kväll när jag kommer hem från kanotlägret... tjoho.

Återblick

Jag sitter och läser igenom hela min blogg från när jag startade den i augusti förra året.. mycket intressant.
Så nervös och ängslig jag var då.
Nånstans i januari/februari vände det och sen har jag nästan uteslutande varit lugn och harmonisk.
Men det är tveklöst så att när jag känner mig stressad och arg, det är då jag skriver som roligast. Kan börja asgarva åt nåt jag skrev i höstas, fastän jag mådde dåligt då jag skrev det.

Ja, det är inte lätt.
Mycket av det som var vardag i höstas känns blekt nu, jag är glad att jag skrivit dagbok och blogg hela tiden.

Men hur blir det nu då? I och med att jag kommer "hem" till Åtvid, kommer jag återigen förvandlas till den där blyga, osäkra, nervösa idioten utan självförtroende...?
Jag tror jag ska vara så lite som möjligt i Åtvid i sommar..
..bara att komma hem till mamma är tudelat, för jag får aldrig "vara ifred" utan hon driver hela tiden att jag ska söka och måste söka hit och ringa dit och jag får ALDRIG slappna av och då blir jag arg, förbannad, stressad och jag HATAR det.
Det är väl mammors jobb att tjata på det viset, men jag ska inte bo hemma nåt mer så det ordnar sig nog.

**********************************

Ju längre våren och volontäråret har fortskridit, desto mer har Pavarotti kommit att bli förgrundsgestalten för mig (om nån har missat det). Mina kollegor har definitivt inte missat det.
I torsdags när vi var på Norderön och skulle klippa gräs så hade jag lite tid över, så jag stod och kollade på kossorna som betade i hagen bredvid och det slog mig hur lite jag vet om kor. Jag undrade vilken ras det var och så såg jag en tjur också, och undrade hur länge tjuren får vara i hagen med kossorna och såg inte de här kossorna ovanligt magra ut, eller var det tjuren som var stor?
Hade Pavarotti varit där hade han kunnat svara på allting, för han har varit bonde. Men nu var han inte där och det kändes jättekonstigt för jag är så totalvan att han alltid finns i närheten och förklarar allting.
Nu när jag tänker på situationen i efterhand så var det nästan så att jag såg mig vilset omkring där bland kossorna och undrade varför ingen svarade på de frågor som poppade upp i huvudet. Jag skulle inte ens behövt säga dem högt.

Hur ska jag överleva i den där världen, där ingen Pavarotti finns och förklarar allting?

*************************

Hursomhelst.
Jag läser vidare i min blogg från året, vardagsgudstjänster och ljusstöpning vid första advent, dop och begravningar och konfirmation i januari...
Men precis som när jag först kom hit så tycker jag ändå det roligaste har varit kollegiumen på onsdagarna. Man såg alltid fram emot det, att träffa alla och alltid hände det nåt kul.
Jag läser i bloggen att jag kände mig väldigt ensam i höstas, flera gånger har jag skrivit det.
Jag umgås inte med så många fler nu, men jag känner mig ALDRIG ensam på samma sätt som i höstas. Kanske var det det där att flytta hemifrån och sånt.
Man måste lära sig att leva ensam. Eller själv ;)

..Ja, har då detta varit ett nyttigt år för fröken Lindquist? Kommer hon ta med sig nåt inför framtiden? Vad, isåfall?
Precis som jag skrev i Kyrkobladet så är jag otroligt glad att jag sökte volontäråret, det har varit det bästa året i mitt liv och jag ångrar ingenting.
Tar med mig allt, men framförallt alla personligheter och historier om folk och fä som jag fått höra vid fikaborden.

Jämtland i mitt hjärta <3

Rå'odör

När jag vaknade imorse hade jag aldrig hört talas om Rå'odör. Nu har det gått cirka tio timmar sen jag kom i kontakt med det och lukten sitter fortfarande i... Trots att jag hade handskar.
Rå'odör är sånt där klet som man hee på pinnen när man planterar, var Mias förklaring ;)
Det där "he" är ett väldigt vanligt uttryck i Sunne. He den där slangen, he dem där kartongan i sopen.
"He" är alltså nån blandning av häll/hiva/lägg/ställ.... typ.
Så jag hedde på en massa klet på blompinnan i alla gravarna vi gjorde på Norderön.

Och eftersom de är så vansinnigt snälla ute i Sunne så blev det värsta fikat på eftermiddan, budapestrulle minsann! MUMS vad gott det är!! :)

Nu är det helg. Gud vad skönt att slippa kliva upp tjugo över fem imorgon. Igår somnade jag vid sju på kvällen, vaknade vid tio och borstade tänderna, somnade om och sov tills klockan ringde.
Det var väldigt skönt, men tänk att det ska behövas nästan tio timmars sömn för att man ska återhämta sig..

Nu är det Pistvakt på TV, åh han Jovan Radomir som presenterar programmen är så förbannat snyggg!!! :P det tycher je verkligen :P

...på tal om det fick jag sms från min lille fjås att vi varit ihop en månad idag.. herregud vad tiden går.. känns ju lite agasamt att vi inte setts på så länge, men läget är som det är... och snart får vi ju ses!! Jag längtar!

*************************

Nu började det helt plötsligt lukta avlopp i hela lägenheten.. blää... hoppas det går över.. orka behöva ringa till nån av vaktmästarna en fredagkväll... Vem skulle jag ringa då, förresten? Nils-Ivar förmodligen, han bor väl närmast.

***********

Haha, Pistvakt är coolt....

Jag är tusen gånger vackrare när jag ler, så därför borde jag le mycket mer.
Det tycker piano-Peter iaf :)

Mors!