orka va ordänkli

Det finns fyra sorters människor.
1. De som lyssnar, iakttar, tolkar, förstår och handlar på bästa sätt därefter
2. De som tror att de lyssnar och förstår men egentligen bara framhäver sig själva väldigt mycket
3. De som varken lyssnar eller gör nåt, som nöjer sig med att följa mall 1 (exempelvis gymnasiet) för att direkt efter fortsätta med mall 2 (en utbildning till ex. lärare eller nåt praktyrke som optiker eller fastighetsmäklare, precis som pappa), träffar en partner på utbildning (mall 3) och lever lycklig resten av livet utan att nånsin fundera på att livet skulle kunna innebära nåt mer, t.ex. att flytta till Marocko i sex månader.
4. Dem som det lyssnas på, vars hörselorgan är totalt tillbakabildade, förtvinade och skrumpna på grund av minimalt lyssnande på omvärlden.

Okej, det finns en trygghet i att hoppa på En Utbildning.
Men om jag bara visste hur, om jag vågade, skulle jag göra allt annat än att hoppa på Utbildningen, dvs ta min plats i samhället om man vill vara så högtravande.
För jag vill göra allting baklänges, krångla mig ur så mycket som möjligt.

I alla fall kände jag så... förr. Kanske inte lika mycket nu.
"Förr" var jag bergsäker på att jag en dag skulle bo i Stockholm och jobba med nåt där. Det är jag inte längre. Jag bor mycket hellre kvar häruppe i jämtarnas land, det ska jag säga.
Nej, Stockholm lockar inte alls längre.

Här måste man inte vara BÄST på allting. Jag har ju sorgligt nog levt efter devisen att om det jag gör inte är BÄST så duger det inte. Om jag inte kan spela piano lika bra som blabla, varför ska jag spela piano överhuvudtaget? Och jag har väldigt svårt att ta för mig i saker som jag vet att jag inte är BÄST i.
Man måste vara BÄST på nånting, annars överlever man inte, har jag trott.
Det är så fel så fel så fittfel som det kan bli!
Det är häruppe, långt ifrån byråkratin, utseendefixeringen, långt ifrån kapitalismens blodsugande satanskäftar... som jag får beröm för en powerpoint-presentation med bästföre-datum 2001. Det är här i obygden som de tycker jag är en konstnär när jag målar lite snögubbar och skyltar och grejs.

Med andra ord, om det fortsätter på det här viset kommer jag snart ha så mycket självförtroende att jag vågar göra vad som helst. Vad som helst.