Idag var dagen D för våra konfirmander. Vit kåpa, ros fastsatt med knappnål, barsk fotograf, snöyra, släktingar och redovisningar att oroa sig för.
Efter fotografering och genrep på morgonen samlades vi i Sockenstugan som ligger typ 50 meter från kyrkan, drack festis och ställde upp oss på led. När kyrkklockorna så började dåna travade vi i decimeterdjup nysnö och sju minusgrader och blåst upp till kyrkan, det kändes redigt högtidligt, förmodligen det mest högtidliga jag får vara med om det här året.
Fullt med folk i kyrkan, redovisningar och nattvard, många som ville ta nattvard, kul. Svante (ja, nu skriver jag med namn) pratade klokt som präster brukar göra och vi höll tal, vi tre, det gick bra. Överhuvudtaget var det en sådär småtrevlig tillställning, folk småskrattade på lämpliga ställen osv. Till tonerna av Jämtlandssången tågade vi sedan ut och stod ute på kyrkbacken och frös medan alla ville ta kort.
Sen åkte jag, Svante, Agneta och Rebecka som var den enda kvarvarande ungaledaren, till Stocketitt för lunch och "debriefing" som det så fint heter.
Och det var skönt, skulle känts så oerhört trist att komma hem till min ensamma lägenhet och börja fixa ihop nån lunch.
Nu fick man istället höra Historien om när Svante fick en Rolex-klocka :)
Jag kommer sakna mina onsdagar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar