Världen utanför

Det finns en värld utanför kyrkan och volontäråret, blev jag påmind om idag.
Vad krävs för att jag ska vilja kasta mig in i den?

Idag klockan tio över tolv ringde min hemtelefon. Det var en studievägledare från Mittuniversitetet som undrade om jag ville komma och prata klockan halv två. Visst, sa jag och kastade mig in i duschen.
Tvingade min hjärna att fundera ut smarta saker att säga och svar på frågor som jag antog skulle komma. Varför vill jag det här och vad kommer jag ifrån och varför är jag här och bla bla bla...
Hittade tämligen lätt upp till plan 3 i G-huset och fick kom in till herr Studievägledaren. Ganska snart begrep jag hur bekväm jag blivit av att jämt diskutera och babbla med Pavarotti, som oftast vet vad jag vill långt innan jag ens kommit på tanken... typ.
Men herr Studievägledare förväntade sig nog en Hängiven, Påläst tjej med polotröja och hästsvans som förberett en massa frågor och skulle sitta med block och penna i högsta hugg för att stenografera alla svar NOGGRANNT och komma med infall och frågeställningar och vara Käck.
Okej, jag kanske överdriver lite.
Men jag bara undrar hur miljöskadad man blir av att vara ingrötad i kyrklig verksamhet från sju års ålder... KLARAR man sig i den "verkliga" världen efter så lång bortavaro? I mitt fall tvivlar jag. Jag är beroende av den medmänskliga värme som jag bara mött i kyrkan (obs! svenska kyrkan). Jag knarkar denna värme och gemenskap och trygghet, igår var liksom värsta överdosen, fast på ett bra sätt.

Men tillbaka till Studievägledaren så var han ganska tråkig. Frågade till en början INGENTING om mig eller ens VARFÖR jag var intresserad av det som jag var där för att prata om, hallå liksom...???!! Och så var han rent usel på att lyssna, prata en massa själv men brydde sig inte om när jag försökte flika in nåt och när jag väl sa nåt blev han tyst en lång stund...
Suck.
Han kunde säkert fortsatt prata om alla sina år som härsan och tvärsan hittan och dittan, men efter en timmes "vägledning" kände jag mig väldigt klar med honom, så jag plockade ihop mina saker, reste mig, tog i hand och sa tack och gick ut därifrån med bestämda kliv.

Jag känner mig ändå väldigt lugn. Hade detta varit för ett år sen hade säkert mitt humör pendlat som en bergochdalbana från det att jag lämnade kontoret tills jag kom hem, eller nåt. Men inte nu. "Jahopp" känner jag mest.

Imorgon är det promenadgrupp och livet fortsätter. Än så länge är det en månad kvar tills körresorna börjar, sen kommer jag flänga kors och tvärs och sen är det i princip slut på volontäråret. Vill inte tänka på det.
Vill bli här för alltid.