Oktober

Äntligen! Har inte september gått sjuuuukt segt...? Jag vill åka hem.

Men nu ska jag skriva om Rädslan, Erika ;)

Under mina första veckor häruppe gick jag omkring i nåt tillstånd så folk fick för sig att jag är lika lugn och stabil som jorden själv.... och det är fel.
Men när jag hamnar på nåt nytt ställe och VET att jag måste stanna där ett tag (eller när jag VET att jag måste göra nåt hemskt, som att ta blodprov eller operera käkarna) då tar jag omedvetet på mig en rustning av stoiskt lugn som gör att jag klarar av allting i två veckor utan att rubbas, jag överlever genom nåt slags under.
Jag klarar vad som helst, eftersom jag vet att jag måste göra det. Jag gör sånt som jag aldrig skulle göra annars, jag är oerhört lyhörd för hur omgivningen beter sig och tar efter dem likt en kameleont för att överleva på denna nya plats.

Så har det pågått ett tag nu. Men, nu börjar sinnena falla på plats igen. Jag blir medveten om att jag ätit falukorv varannan dag i två veckor, jag börjar tröttna på det.

Det blir slentrian. Och det är tråkigt. Jag tycker bättre om mig själv när jag var sådär vaken. Nu har jag gjort mig en uppfattning om allt och alla, min hjärna har fått nya mallar att rätta sig efter, nytt blod i persongalleriet. Det kommer väl att putsas och slipas lite då och då, men... tjaa.. jag vet inte jag. Lika kul är det inte.

Jag slipas väl också, förhoppningsvis.

Jag läste för nån vecka sen den där dagboken jag skrev när vi var i Grövelsjön för tre år sen. Mycket har hänt sen dess, sanna mina ord. Jag skulle nog inte kunna skriva sådär igen.
Nej, det skulle jag bestämt inte.

-----

I helgen ska vi på läger med konfirmanderna. Sv och A och jag. Det blir nog bra. Vi har ont i halsen allihop. Men Sv tog i för kung och fosterland ikväll iaf... Operasångare har sina egna sätt att få tyst på konfirmanderna.