Minne

Igår kväll när jag skulle sova så började en obehaglig tanke sprida sig i huvudet..
Jag kan just nu inte återge den panikångest jag kände då (och det är jag glad för) men just då kändes det verkligen som att nån med grövsta våld slitit loss ett enormt plåster från min själ eller mitt hjärta eller vad det nu är...
...som om jag före det här året haft ett enormt blödande sår eller ett gapande svart hål i mig, jag vet inte riktigt vilket... men under det här året som gått har såret börjat läka, som att det har bildats ett ärr (nu blir det väldigt poetiskt och fjompigt här), och jag kan FUNGERA utan att behöva tänka eller grubbla alltför mycket.

Och nu är volontäråret slut, jag får inte vara kvar på Frösön. PANG, såret öppnas igen! Vart ska jag ta vägen? Tänk om jag blir lika orolig och osäker och rädd för att finnas som jag var för ett år sen.
Fatta att den tanken gav mig panik igår kväll.

Men, jag försökte sansa mig. Jag står inte ut med tanken att jag totalt kommer klippa banden med folket här, bara för att jag flyttar hem (tillfälligt) runt midsommar. Jag kommer fortfarande ha kontakt på nåt sätt. Det intalar jag mig, för annars skulle jag inte stå ut.

Såna här dagar saknar jag verkligen Pavarotti!! Och det är TVÅ veckor tills jag får se honom... saknar....
Hur lyckades jag då somna igår kväll?
Jo, jag kom att tänka på några av alla fantastiska minnen häruppifrån, helt plötsligt började jag gapskratta mitt i tårarna. Sen somnade jag.

Och idag har jag varit ledig, men jag är fortfarande inte LUGN. Jag är speedad.
Och jag hatar pollen.

Klart slut.