sociopsykologinåntingsånt

Så har man varit i Göteborg och slösat alldeles för mycket pengar..
och jag har en stark känsla av att jag inte kommer få det där sommarjobbet på posten.. hmm..

Hursomhelst.

Göteborg är en mysig stad, tyckte verkligen om den. Så otroligt mycket affärer det fanns i Nordstan alltså! Och minst två av varje affär och typ tjugo H&M och femtio McDonalds och jag vet inte vaaad... Har nog aldrig sett så många uteliggare/alkisar på samma ställe som i Göteborg heller.
Och Liseberg var kul, jag åkte allt, som vanligt. Balder, Flume ride, Uppskjutet, Kanonen, Kållerado, Uppsvinget eller vad det hette... och Lisebergsbanan. Mådde helt okej efteråt :) men jag tror inte jag ska köpa ett åkband när vi ska på Grönan imorgon. Herregud vad jag flänger och far.
Kvart i sex imorse släppte Den Vita Frun av mig här utanför, nu har vi ett dygns rast ifrån varandra innan vi tar nästa kör. Hopplahatjohejtjoho...
Klockan 06.00 går stockholmståget imorgon bitti, vilket innebär att jag får ställa klockan på typ fyra för jag måste gå hemifrån absolut senast fem eftersom det inte går några bussar så dags... tur att jag inte har så mycket packning iaf.

*********************

Hur fungerar det där med avundsjuka egentligen? Somliga tycker man ska jobba på att helt ta bort avundsjukan ur kroppen, för det är inte bra att vara avundsjuk. Pytt. Ska man då gå runt och skämmas för att man har vissa känslor? Vad bra det vore om man lärde sig att acceptera alla sina känslor, erkänna dem. Så att man inte behöver få utlopp för dem på annat sätt, tillexempel genom att prata skit.
Man kan ha alla sorters känslor, det rår man inte för. Men man rår för vad man gör med dem känslorna, vilka handlingar man gör. Tillexempel pratar skit.
Det är inte lätt.

Vilka är det som har lättare för att prata skit då? Är det såna som är ensamma, otrygga? Ja, det tror jag. Så, bästa medicinen för att bli lycklig och harmonisk är att skaffa sig en familj. Och har man vuxit upp en lycklig familj så tar man den kanske för given, men där har jag inga erfarenheter så jag tänker inte uttala mig.
Jag kan säga att under det här året så har jag kommit i kontakt med oerhört mycket människor och lika många familjekonstellationer.
Och jag kommer nog ifrån en familjekultur där idealet är "kan själv" i mångt och mycket och det förekommer inga större syskonskaror (med ett undantag) och både min mamma (ensambarn) och hennes kusin har i princip uppfostrat sina barn själva.

Men inte fan pratar jag skit för det.

Häruppe har jag fått intrycket att man "håller ihop" på ett sätt som jag aldrig mött tidigare. Och funkar det inte med barnens far, då skaffar man en ny fjås. Inget tjafs.

Ja, ämnet är högst intressant... nån som har några infallsvinklar eller erfarenheter om detta?

Fjollträsk imåra. Adjö