Så det kan bli.
Vi kan inte prata med varandra, libanessan och jag, men vi lyckas springa in och prata med The Boss med fem minuters mellanrum utan att den andra vet om det.
Jag kom först, haha. Ja, det blev tårar, men jag fick också ur mig det jag ville ha sagt. Han lyssnade. Lite svulstig är han väl ibland, the Boss, men han lyssnar också.
Sen sprang jag som en skottspole in och ut till Pavarotti och berättade senaste nytt hela tiden. Jag grät och jag skrattade och pratade allvar om vartannat.
Så, nu har vi lagt saker och ting på is över jul och nyår. Men jag håller tummarna för att det blir som jag vill.
Nu är det slut på magkatarren. Hoppas jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar