Årets filosofiska utläggning

Det är kallt att bo i stenhus.

Varför är jag så analyserande och navelskådande för? Jag vill vara enkel.

Imorgon är det julafton. 2008 börjar lida mot sitt slut. Åh nej tänker den miljonhövdade skara som läser detta, nu kommer en sån där urtråkig årskrönika igen. Jajemän.

Tänk så mycket jag varit med om den här hösten. Visserligen avslutades höstterminen alltför intensivt och med trassliga jobbrelationer, men i övrigt! Vilken underbar höst! Jag är så oerhört glad att jag sökte Volontäråret och jag är så übertacksam att de där i Uppsala placerade just mig på just Frösön.
Jag vill fokusera på de bra sakerna och det är inget svårt. Fantastiska människor på jobbet och en sån otrolig blandning på folket också, från olika delar av världen med olika språk och kulturer, bögar och lebbor, gamla och unga, nykterister och vanliga människor.... osv osv.

Jag vill verkligen framhålla att jag trivs, särskilt nu när jag är hemma och har en chans att få lite perspektiv på tillvaron, andas och sortera intrycken.

En insikt slog mig i söndags när jag höll på att packa.
I våras när jag gick och fjösade hemma och sökte jobb och fick avslag efter avslag och bara kände mig totalt värdelös och var så förbannat skittrött och spyfärdig på att skriva några jävla förbannade "personliga brev" där jag beskrev hur jävla bra jag var... och få avslag efter avslag som sagt... då kände jag mig totalt bottenskrapidiotförklaradvärdelösochdum.

Jag gick och trånade efter en kille mest av gammal vana, jag tiggde in mig hos kompisar, tjatade in mig på fester... till slut så tröttnar man. Man har inte lust att vara med över huvudtaget.

Men nånstans i bakhuvudet så hade jag väl en gnutta positivt tänkande kvar, men det var då inte mycket.
Den 14 maj vände det.
Då tog jag körkort! Personlig framgång, yes, jag klarar av nånting!
Och dagen efter fick jag brev från Volontäråret om att jag blivit antagen och placerad på Frösön. Då blev jag nervös naturligtvis, men äntligen HÄNDE det nånting!

Sen gick sommaren i ett vakuum för jag hade inte mycket jobb (till skillnad från de flesta andra) och Den Stora Flytten upptog alltmer av mina tankar och böket inför det.

Så flyttade jag upp och så har det väl gått lite upp och ner hela tiden, men för att använda sportspråk så har jag en väldigt "hög lägsta-nivå" på livet just nu.

Och om jag ska fortsätta på insikten, så handlade den om att i våras så handlade mitt liv om att ideligen rapa upp hur jävla bra jag var på allting, trots att jag inte på långa vägar kände mig ens i närheten av det och mådde dåligt av att hålla på sådär... kände mig så genomfalsk och usel och begrep inte varför man skulle hålla på sådär.
Nu är det ingen som begär att jag ska rapa upp mina braiga egenskaper, de begär inget annat än att jag ska vara mig själv.

Jag vet inte vad som är svårast, det är tamigfan minst lika svårt att behålla fötterna på jorden och ha huvudet med sig och inte fladdra iväg eller sätta upp en front (vilket jag är mycket bra på när det är nåt jag inte vill svara på) när man umgås och jobbar med människor. Man vill vara alla till lags och ge snabba svar och då är det enklare om man håller en viss distans och inte är "hela" Anna, utan bara den officiella delen.

NÄR är jag "hela" Anna egentligen? Tillsammans med vem är jag det? ...vet inte. Här på bloggen kanske. Jag är nog olika delar av mig själv med olika människor. Det är det där med att känna sig "hel"... usch jag vet inte. Det kanske inte är meningen att man ska vara sig själv fullt ut till hundra procent i någon annan människas närvaro. Man kanske inte SKA vända ut och in på sig själv, för vad finns då kvar att utforska.

Jag tänker på min käre kollega Pavarotti, alltid när jag pratar med honom så känns det som han läser av mig lika tydligt som en tidning, därför känns det inte som nån idé att försöka dölja något för honom. Följaktligen är det ganska lätt att öppna sitt hjärta för honom, för han tycks redan veta det mesta. Och om han inte vet det så är han väldigt bra på att dölja det.


Vad önskar jag inför 2009:
Jag vill bli lugnare. Både i tanke och handling.
Jag vill bli mycket mindre prestationsinriktad, ta en sak i taget och uppskatta den för sig utan att börja värdera och avfärda allting på en kvart.
Jag vill ha mer tålamod, med saker och framförallt med människor.

Det får räcka för ikväll.

God Jul