Detta är mitt 142:a och sista inlägg i den här bloggen.
Det står till höger att det handlar om mitt volontärår, och det är nu slut, jag är hemma i Åtvidaberg och därmed tänker jag avsluta den här bloggen.
Den får ligga kvar på internet, så vem som än är intresserad kan gå in och läsa.
Kanske startar jag en ny blogg senare i livet ;)
Lördagen den 27 juni 2009 är det nu.
Igår vid den här tiden var jag ungefär i Uppsala, inte långt från där jag eventuellt kommer tillbringa de närmsta två åren, Sigtuna isåfall... Men där vet jag inget säkert än.
I förrgår vid den här tiden hade jag just läst mejlet om att jag blivit antagen till Sigtuna och blev jätteglad, samtidigt som jag gjorde mig iordning för att gå på grillfesten, sista gången på ett tag som jag fick träffa mina kollegor.
Jag trodde inte jag skulle börja gråta när jag lämnade Frösön igår, men ack så fel jag hade.. tårarna trillade i regelbunden takt nerför kinderna när tåget rullade ut från Östersund central och jag tänkte att nu dröjer det bra länge innan jag får se den där ön igen... Det här året har verkligen betytt oerhört mycket för mig, det har rört mitt innersta och varför ska jag behöva åka härifrån?
När jag kom hem, när jag kom innanför dörren till stenhuset igår, jag kunde inte röra mig. Jag har blivit en annan Anna det här året, men när så oåterkalleligen kastades in i mitt "gamla" liv, då blev det hjärnsläpp, fullständigt kaos, förtvivlan och gråt gråt gråt.
Jag var tvungen att bekanta mig med mitt gamla hus (liv) lite i taget, jag rörde mig bokstavligt talat över en kvadratmeter i taget i huset.
Det tog en timme innan jag ens kunde gå uppför trappan.
*************
Så är det att komma hem.
Så är det när man för första gången har haft ett riktigt LIV, och tvingas bryta med det.
Men jag kommer igen.
Jag reder mig alltid, för det har jag bestämt mig för.
Och dem där i Östersund, de finns ju kvar.
Det är bara att fara dit och hälsa på.
Nu är det sommarlov, faktiskt.
Och om Tina hinner så ska vi iväg och bada i Nären ikväll :D
Det ska bli kul!
~ADIOS~
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Har varit väldigt kul och intressant att följa ditt volontärår här på bloggen och i telefonen då och då. Jag är stolt över dig min vän! Det var ett stort men viktigt och avgörande beslut att åka på ett volontärår och jag förstår att det känns ledsamt att behöva lämna det bakom sig. Men som du så klokt nämner så finns människorna kvar där uppe på ön att hälsa på :) Inget varar för evigt och det är aldrig roligt att ta farväl av något så bra som du fått uppleva. Men man växer sig starkare för varje farväl som man tar sig igenom. Nu får du och Simon ta hand om varandra och han kommer ju i sig alltid vara en liten påminnelse om volontäråret eftersom det var så ni träffades. Hoppas du tar alla fina minnen med dig och lever vidare som du själv vill, med det "nya" liv som du påbörjat! Vi ses snart min vän! :D
Kram
Du kommer ha fina minnen från detta året och jag är helt övertygad om att nya Anna kommer hänga med i fortsättningen också! Lycka till med sommaren och framför allt i höst :)
Skicka en kommentar