Återblick

Jag sitter och läser igenom hela min blogg från när jag startade den i augusti förra året.. mycket intressant.
Så nervös och ängslig jag var då.
Nånstans i januari/februari vände det och sen har jag nästan uteslutande varit lugn och harmonisk.
Men det är tveklöst så att när jag känner mig stressad och arg, det är då jag skriver som roligast. Kan börja asgarva åt nåt jag skrev i höstas, fastän jag mådde dåligt då jag skrev det.

Ja, det är inte lätt.
Mycket av det som var vardag i höstas känns blekt nu, jag är glad att jag skrivit dagbok och blogg hela tiden.

Men hur blir det nu då? I och med att jag kommer "hem" till Åtvid, kommer jag återigen förvandlas till den där blyga, osäkra, nervösa idioten utan självförtroende...?
Jag tror jag ska vara så lite som möjligt i Åtvid i sommar..
..bara att komma hem till mamma är tudelat, för jag får aldrig "vara ifred" utan hon driver hela tiden att jag ska söka och måste söka hit och ringa dit och jag får ALDRIG slappna av och då blir jag arg, förbannad, stressad och jag HATAR det.
Det är väl mammors jobb att tjata på det viset, men jag ska inte bo hemma nåt mer så det ordnar sig nog.

**********************************

Ju längre våren och volontäråret har fortskridit, desto mer har Pavarotti kommit att bli förgrundsgestalten för mig (om nån har missat det). Mina kollegor har definitivt inte missat det.
I torsdags när vi var på Norderön och skulle klippa gräs så hade jag lite tid över, så jag stod och kollade på kossorna som betade i hagen bredvid och det slog mig hur lite jag vet om kor. Jag undrade vilken ras det var och så såg jag en tjur också, och undrade hur länge tjuren får vara i hagen med kossorna och såg inte de här kossorna ovanligt magra ut, eller var det tjuren som var stor?
Hade Pavarotti varit där hade han kunnat svara på allting, för han har varit bonde. Men nu var han inte där och det kändes jättekonstigt för jag är så totalvan att han alltid finns i närheten och förklarar allting.
Nu när jag tänker på situationen i efterhand så var det nästan så att jag såg mig vilset omkring där bland kossorna och undrade varför ingen svarade på de frågor som poppade upp i huvudet. Jag skulle inte ens behövt säga dem högt.

Hur ska jag överleva i den där världen, där ingen Pavarotti finns och förklarar allting?

*************************

Hursomhelst.
Jag läser vidare i min blogg från året, vardagsgudstjänster och ljusstöpning vid första advent, dop och begravningar och konfirmation i januari...
Men precis som när jag först kom hit så tycker jag ändå det roligaste har varit kollegiumen på onsdagarna. Man såg alltid fram emot det, att träffa alla och alltid hände det nåt kul.
Jag läser i bloggen att jag kände mig väldigt ensam i höstas, flera gånger har jag skrivit det.
Jag umgås inte med så många fler nu, men jag känner mig ALDRIG ensam på samma sätt som i höstas. Kanske var det det där att flytta hemifrån och sånt.
Man måste lära sig att leva ensam. Eller själv ;)

..Ja, har då detta varit ett nyttigt år för fröken Lindquist? Kommer hon ta med sig nåt inför framtiden? Vad, isåfall?
Precis som jag skrev i Kyrkobladet så är jag otroligt glad att jag sökte volontäråret, det har varit det bästa året i mitt liv och jag ångrar ingenting.
Tar med mig allt, men framförallt alla personligheter och historier om folk och fä som jag fått höra vid fikaborden.

Jämtland i mitt hjärta <3